Ur våra synder

Ur våra synder föds människan. På riktigt. Låt mig dela låttexter av bandet "shining".


"Besvikelsens dystra monotoni"
Ändlösa tunnellandskap
Framför mig, bakom mig, omkring mig
Ångest i tusenfald

Vänner till fiender
Kärlek till hat
Beundran till avsky
Glädje till sorg

"Neka morgondagen"

Jord, fuktig av människans tårar
Luft, dyster av mörker och död
Himmel, svart av fruktan och sorg
Hjärtat, kallt av längtan och svek

Nu bär det av åt evigheten;
Åt en plats där smärtor aldrig upphör
Faller allt längre ner i mörkrets tunnel
Allt längre in
Borta

Sigrid spekulerar - hitta dina ord

 Vägen till skrivandet. En naturlig bana som hunger och sex. Jag har aldrig känt ett tvivlande på skrivandet eller mina tankegångar i kreativa världar. En sorts acceptans som jag vant mig vid. Precis som sex och hunger. Som att förstå att man är bög.
Och som det pretto jag är kan jag också på rak arm säga att det finns två typer av skribenter. Den typen som födes med den sugande känslan av att få ut ord som envist hoppar mellan tårna och huvudet. En sådan person som inte kan sätta sig i lugn och ro utan att plötsligt få tankarna på andra vägar. Som skapar något med sitt huvud, en välgenomtänkt historia som behöver berättas. OCH sen finns det dom, som betäcker bokförlagen och skapar äckliga kockböcker och dåliga deckare för att de "upptäckte" att de behövde skriva. Eller som jag vill kalla det, de behövde pengar. 
De skapar dåligt ryckte. Som att skrivandet skulle vara gjort för vem som helst. De är precis som en svensson som köpt en Lamborghini på sms-lån och tror att de är lika balla som James Bond. Knappast. 
 
Men oavsätt vilken personlighetstyp som skriver så har alla sin stil. Det äckligaste uttrycket som går att benämma. Att hitta sig själv i skrivandet. Man kan inte söka runt och "söka" efter sin personlighetstyp. Sådant skitsnack är bara till för amatörer som inte vågar trotsa jantelagens styrelse och våga tro på sina egna ord. Lagen lyder att du får ha vilken åsikt du vill, så länge du inte kränker någon. Vilket är ohygligt svårt i lättkränta gurklandets åsiktsspottande värld. 
 
Herr Guillou säger att "skrivkramp är för nybörjare". Ett citat som alltid intresserat mig. Vilket jag också tenderar att hålla med om. Om jag får förklara mig, grundeligt. Ordet skrivarkramp uppkom när personlighetstypen 2, den som "upptäckte" sin talang för dåliga deckare eller kokböcker, den personen satte sig ner en vacker dag och sa: jag har skrivkramp, jag måste finna inspiration!
Fine, inspiration behövs i alla lägen annas bli man en utböling i skogen som hakat sig frast på samma mening. Man måste leva. Men anedningen till att personen har kommit på sin diagnos "skrivkramp" är av det lilla skälet att personen inte kan skriva. 
En skribent, författare eller poet skulle ha satt sig ner, laddat orden i kroppen och när orden bildat en mening inuti kroppens celler hade de flugit ut på ett papper. Låt mig beskriva skillnaden en gång till. Personlighetstyp 1 inväntar sina ord för hen vet att de kommer när de ska, och då är det rätt tillfälle. Personlighetstyp 2 använder sig av ordet "skrivkramp" för en ursäkt för att hen inte kan skriva.
 
- S.Sköldblom
 
 
 
 
 
 

Sigrid spekulerar - alfabetets hemligheter

Tanken slår mig ibland, är Svenska ett fint språk? Skulle jag kunna tänka mig att slå på en romcom och huvudpersonerna äter en romantiskt middag och han friar elegant till henne på svenska? Ljusen brinner och han har bakåtslickat hår och när han plockar fram diamantringen kommer det meningar och en kärleksförklaring på svenska! Saknas det franska eller spanska för att skapa en stämning i ett sammanhang?
När jag skriver en stycke med en hyfsat romantisk handling känner jag alltid en viss tveksamhet till att använda mig av mitt egna språk. Det känns inte kraftfullt nog. Det känns inte tillräckligt passionerat för att uttrycka sig. Jag kan uppriktigt säga att jag tycker det är svårt att få till adjektiven och verben med mitt språk. Svenskan är inte tillräckligt kraftfull för mig. Jag tycker inte om mitt språk helt enkelt. Det funkar alltid bra men saknar en ton och en melodi för att jag ska kunna sjunga det utan att tappa intresset. Jag brukar alltid tänka på den klassiska filmen "Moulin rouge". Om Sverige skulle dubba filmen skulle det sluta i årets kalkonrulle. Tänk Ewan McGregor sjunga Elton Johns vackra sång i svensk text. Nä, precis. Ingen hit.

Men till det här duger svenskan bra! Långa diskussionstexter som ingen orkar läsa. Där får man till alfabetets hemlighet.