Isbergsnovell i Svenska 3 - Den enkla vägen

-          Släpp mig! Hon tyckte bort hans hand.

Han stirrade henne i ögonen. Släppte henne inte med blicken.

-          Du älskar inte mig längre?

-          Men jo! Så klart jag gör! Tårarna sprutade i hennes rödsprängda ögon.

-          Du älskar inte mig längre!

-          Varför är du så jävla svartsjuk! Jag måste få dansa med vem jag vill! Måste du hålla på och stirra så där på mig!?

Hon satte sig ner, fåtöljen gnisslade till.

-          Du kan inte hålla på så här, varför förstår du inte?

Han började gråta. Kröp ihop som ett litet torkar russin på golvet. Stammade något oförståeligt.

-          Varför gör du så här!

Frågorna var för många. Hon visste att hon skulle vara tyst.

-          Du får inte lämna mig! Du får inte det, skrek han tillslut.

Hon lugnade sig och torkade tårarna.

-          Nä då älskling, jag ska inte det.

-          Om jag hade en sådan där, han pekade på hennes ädelmetall på fingret med en pärla ifrån en svunnen tid, då skulle jag alltid veta att du aldrig lämnade mig.

Hon blev stum.

-          Inte nu, kan vi inte prata om det här istället?

Han fortsatte att gråta, fortsatte upprepa orden.

-          Om du inte slutar nu så tar jag av mig ringen! Du lovade att sluta med de här barnsligheterna!

Plötslig reser han sig. Hållningen är ändrad och blicken allt för fokuserad för att se naturlig ut. Han knuffar bort henne ifrån dörren och trycker sig ut ur rummet. Hon blir rädd. Svetten rinner längs halsen och bortom all kontroll drar hon honom i armen för att han ska stanna kvar.

-          Du går ingen stans ikväll! Skriker hon i hans ansikte.

Han tar tag i hennes arm och böjer bort den samtidigt som han stirrar in i hennes ögon.

-          Släpp mig nu!

-          Du ska inte sticka ikväll, fattar du de! Inte igen!

Hon springer efter honom på vägen ut. Han springer i riktning mot bilen, startar den och precis innan han ska köra drar hon upp dörren.

-          Kan vi inte prata om det här?

Han stirrar tyst på ratten och gasar i väg när hon precis satt sig.

-          Stanna bilen! Skriker hon och rädslan är så stor att den går att ta på.

Plötsligt tvärnitar han. Hon skyndar sig ut och han låser bilen när hon stängt dörren.

-          Men för fan skärp dig! Hon skriker och bankar argt på bilrutan när han demonstrativt låser bilen.

När han börjar gråta öppnar han också för henne att komma in. Hon omfamnar honom och talar lugnt att allt blir bra.

-          Det är ingen fara, vi glömmer det här, hon hör sig själv ljuga för att slippa bråka.

-          Jag är så dålig, grät han.

Hon tystnar, suckar för sig själv och tvingar tårarna inne. Han slutar också gråta och smeker hennes hand.

-          Förlåt, han böjer sig fram och kysser hennes hals.

-          Snälla, inte nu.

Han börjar gråta igen.

-          Du älskar inte mig!

-          Inte igen, du vet att jag älskar dig.

-          Varför vill du inte då?

-          Men det blir så mycket känslor på samma gång, kan man inte få lite rum att tänka.

Han tar befälet och vänder henne mot rutan. Redan innan hon har hunnit tänka klart slår kylan till hennes nakna kropp. Hon vet att det går fort. Att hon slipper tjafsa. Så hon låter honom göra vad han vill. Den enkla vägen.

Kommentarer:

1 Ponören:

Hej!

Jag letade runt lite efter bloggar med svenska noveller och jag hittade din. Tänkte bara passa på att skriva att jag tyckte denna och "Jag går nu" var mycket läsvärda - särskilt i kombination med varandra. Välskrivna, absolut, och jag gillade särskilt konceptet att de börjar på exakt samma sätt.

Kort sagt: bra!

/Ponören

Svar: Välkommen! Och tack för din fina reflektion
S.Sköldblom

Kommentera här: