Om sommaren

Del 1 av 3

Doften av raps, betande kor och syrener som for förbi. Det var vackert, hennes gamla stad. Den var sig lik men ändå ny. Elise knöt Chanelscarfen runt hakan för att skydda lockarna. Hon beskådade utsikten med en melankolisk känsla i magen. Snart skulle tåget bromsa in men Majken, som satt bredvid henne, beundrade inte vyn utan stirrade på sina fötter.

-          Jag kommer sakna skolan, suckade hon och smetade på med läppstift.

Elise hade alltid en känsla i kroppen när någon började bli ledsen. Den var alltid tydligare när det gällde hennes käraste men trots Majkens bedrövade blick visste Elise att det inte var skolan som gjorde henne nedstämd.

-          Majken, du behöver inte ljuga för mig, jag fattar väl att det är Sixten.

Majken suckade och log åt Elise. Hon förstod att hon saknade honom men en vänskap som tröst fanns alltid till hands.

 

De lämnade sin hytt. Kvinnan som satt kvar vilade skönt mot sin stol. Elise och Majken smög iväg när tåget stannat. På perrongen var allt sig likt. Hon möttes av ett leende ifrån människor som kände igen henne. Den stora klockan på väggen hade inte stannat och mitt framför henne stod hennes mor.

-          Vad härligt att se dig, log hon och klappade Elise på axeln.

Majken hade träffat sin familj och han bara krama Elise innan hon vinkade farväl.

-          Elise, vi ses! Ropade hon och skyndade sig till skjutsen som väntade en bit bort.

Elise tog sin väska. Det var inte mycket till bagage så de började gå mot utgången. Aldrig hade hon trott att hon varit så efterlängtat av grannar och bekanta. De vinkade gladeligen och gratulerade till studierna. Det var härligt att komma tillbaka, skillnad mot vad Majken tyckte, universitetet var långt borta. Det fanns ingenting hon saknade, Elise kände sig klar med det stycket i livet. I bilen hem tänkte hon på stackars Majken, om det fanns något att göra skulle Elise ha gjort det för länge sedan men det handlade om Sixten. Alltid dessa Karlar, förbaskade hon sig på dem. Elise var glad at hon sluppit alla kärleksbekymmer under sin studietid.

Hennes mor stannade bilen utanför huset. Gatan blomstrade i vårsolen, barnen spelade boll och grannens syrenhäck fullständigt översvämmade trottoarkanten och på knä låg Fru Gran och klippte gränskanterna. Tiden hade stått stil. Elise kände ändå en lättnad över att bara vara hemma och allt var sig likt.

 

Hon svepte lemonaden, kände hur skönt solen brände hennes kropp. Lillebror Ingvar hoppade i poolen och skrattade av lycka. Hans första sommarlovsdag och hade precis lärt sig simma, då kunde inget stoppa honom.

 

Altandörren slog igen med en smäll. Gunnar kom ut, hans ansikte var rött av ilska. Svetten rann och hans slips satt allt för trång denna dag.

-          Ligger du här och latar dig, har du inte sett att Majken har fått jobbet på läkarstationen?

Elise drog en suck, var allt för medveten om sin situation men det var ingen idé att säga emot sin far, han skulle ändå ha rätt i slutändan.

-          Man skäms för dig, välutbildad och gör ingenting!

Gunnar svor tyst och mumlade att han skulle fortsätta med sitt pappersarbete. Elise reste sig och drog på sig klänningen igen. Eftersom alla var emot att hon vilade en varm dag så styrde hon mot telefonen och ringde till läkarstationen igen för hundrade gången, till hennes förvåning var det Majken som svarade.

-          Elise, jag ska försöka att påminna Doktor Norrgård, han säger att han inte har råd att anställa hur många som helst.

-          Tack, det är ingen fara, jag förstår. På måndag tar jag tåget till staden och letar boende.

Hon hörde att Majken snyftade, men det var inte hennes fel att hon hann före. Elise tänkte att det inte var meningen att hon skulle bor kvar hemma längre. Det var kanske ödet som ville ha iväg henne.

 

Kommentera här: