Jag är för trött

Novell som speglar vår nutid och med bloggens temat så andas denna novell i nutidshistorien. läs, fundera, kommentera och tryck till om du vill!
 

Jag vaknade, stel och trött. Gårdagens middag med Jonas vänner var tröttsamt ibland. I natt reste han, skulle komma hem om en vecka. En resa till Riga, sa han, med jobbet. Jag var mer och mer misstänksam på den där Rebecca som var nyanställd sekreterare åt honom. Jonas ville bjuda henne vid jul, påsk, midsommar och alla födelsedagar. Det tärde på mig att alltid höra hennes namn. Vi hade ju ändå tre barn tillsammans. Jag tog upp förra året om att jag ville gifta mig men han nonchalerade det, jag tog upp förra året att vi behövde renovera badrummet, han bad mig ringa hantverkaren. I år har jag bara bett honom, en enda pytteliten sak, för trehundrasjuttiofemte gången att inte lägga handduken på golvet i sovrummet. Men som vanligt var det jag som svansade irriterat mot tvättkorgen med hans handduk.

Jag ringde mamma i veckan och försökte boka datum vi skulle träffas. Men hon och pappa hade bokat en resa till Mallis så vi kom inte långt i konversationen. Om jag kanske skulle köra upp till Sundsvall och överaska dem?

Jag gick ut på altanen, tröstade mitt samvete med en rad Marabou och dagens tionde kopp kaffe. Ungarna skulle komma hem från skolan om ett par timmar, jag satte mig i Badenbaden stolen och slog upp expressen med Jimmie Åkesson på framsidan. Ytterligare en ny rapport om hans spelberoende. Jag började undra om det var något manligt genetiskt drag. Kanske var Eva trött på Adam också? Även de gamla grekerna hade väl sina ovanor?

I ingressen skummade jag att Jimmie spelat bort mycket pengar. Skulle han verkligen vara pålitligt som Stadsminiter?

Jag tog upp telefonen och läste på Facebook att Anette Nilsson just bakat för femte gången idag (tummen upp tre gånger), att hon var otroligt stressad(tummen ner), glad över att barnen fanns(fem hjärtan) men tyckte även synd om alla cancersjuka barn i världen (två ledsna smileys). Jag är så trött på att läsa vad mina vänner gör, det är aldrig någon som ringer mig nu för tiden.

Posten kom runt tolvsnåret. Jag mötte Achim, brevbäraren med tvättbräda och snaggat hår. Fråga mig inte hur jag vet det. Han brukade stanna till på en fika när han hade lust. Han frågade hur jag mådde och visade sin nya klocka han fått av sin pappa som varit och hälsat på i sitt hemland.

Jag körde när ljuset slagit över till grönt. Svepte take-a-way kaffet och parkerade hastigt. Viktor och Andreas hoppade ur bilen och sprang till närmsta kundvagn, de tävlade om allt oavsett syssla. Så jag såg det som en resurs att ta med dem till affären, det var bara att skrika: KAFFE! Så sprang de båda gladeligen och hämtade det, sedan somnade de båda ovaggade på kvällen.

Vid ingången satt en kvinna, kanske i min ålder, kanske yngre. Kläderna hon var klädd i gjorde mig tveksam. Det såg ut som något min glamma farmor tog på sig på ålderdomshemmet. Blommig, lång kjol och Sjalette. Hon var omsvept i en lappad filt och likadan take-a-way mugg som jag. Jag sneglade på mina jeans, kanske något barn i Indien har arbetat ihop dem. Inget som gjorde min hållning något starkare.

Halva lönen hade gått åt till lördagsgodis, chips och de där legofigurerna Viktor prompt skulle ha. Jag mötte kvinnans ögon på utvägen. Kände den där krypande känslan i magen. Fick dåligt samvete för att just jag föddes i Sverige, hade en lön och ett liv värt namnet.

Ungarna tjatade om glass så vi stannade på Max på vägen hem. Jag svepte ytterligare en kopp kaffe.

 - S.Sköldblom


Kommentera här: