Flyga drake utan vind - del 6

Del 5 - Anna har börjat umgås med Arvid och de lever just nu ett farligt liv med otroheter och synder.

Del 6:

Hon satt ensam i sällskapsrummet, bara ett glas champagne som umgänge. Med benen korsade i en ny cocktailklänning väntade hon tålmodigt på sin make. Klockan på väggen ringde elva. Hon suckade och smuttade på champagnen. Han skulle ha varit hemma för fyra timmar sedan. Han hade missat hela middagen, men han var inte saknad. Hon hade svårt att glömma vad han sa, sorgen över hans glåpord och förnekelse skar när Anna svepte glaset. Han hade inte rymt från middagen på grund av möte med kollegor. Han hade försvunnit iväg i ett desperat försök att få ut sin frustration. Anna misstänkte att han satt på en krog inne i staden, ljudlig med glaset i handen och händerna på en annan kvinna. Misstankarna var för tydligt för att ta upp. Bara doften av damparfym skapade magont i henne. Men det fanns ingen anledning till att ta upp det, Fader Olsson skulle inte tro på det och Erich skulle förneka det. I vilket fall så skulle Anna ha fel.

 Men när hon stod vid fönstret fanns det något som saknades i hjärtat. En otrolig längtan som en champagneflaska ville korken öppnas och bubblorna flyga ut i en väldig fart. En känsla hon aldrig känt förut, obeskrivlig, okänt men allt för oförglömlig. I Annas drömmar skulle jag komma ridandes och hämta henne och sedan skulle vi aldrig komma tillbaka mer, men Anna visste att det bara var i hennes fantasi. Ibland saknade hon tiden som var, inte bara ibland utan ofta. Det var på något sätt tryggare att bara leva efter sin fader och göra det man blir tillsagd. Att agera hustru åt en vilt främmande man och leva upp till förväntningar var svårare.  Speciellt när man älskade någon annan, speciellt när man måste leva upp till sin tro och leva vingklippt. Hon ställde glaset och gick raskt upp till sovrummet. I den stora lobbyn vek de stora spiral liknade trapporna upp på övervåningen och hennes klackar ekade när hon skyndade upp till sovrummet. Hon fick hjälp att knäppa upp korsetten och ställde en flaska på kylning, sedan var det bara Theo och hon kvar. Anna öppnade glasdörrarna till balkongen så kraftigt att gardinerna dansade till med vindens fart. Theo kröp närmre sängen när vinden blåste in men Anna gick sakta ut och skådade ut över trädgården och sjön. Månen speglade sig i sjön och det glittrade i det våta gräset. Hon drog ett andetag men kände genast av kylan i luften och gick därför in igen. Det slog henne hur ensamt livet kommer bli, utan mig. Hon mindes plötsligt hur mycket hon älskade mig. Anna slängde sig på sängen. Kände sig fri utan klänning och bara lät sidenlakanen omfamna hennes bara kropp. Hon skådade sina underkläder för att se vad hon hade på sig. Det var ett svart sett i spets. Anna satte sig upp och kromade sig framför spegeln, sedan skrattade hon. När tankarna föll på mig blev hon den lyckligaste kvinnan på jorden. Plötsligt hördes steg i korridoren. Det var inte någon hushållerska, för stegen var snabba och hårda. Det hördes glas mot golvet. Theo började skälla och Anna reste sig och tog på sig en kimono och öppnade dörren. I korridoren mötte hon sin man. Erich snubblade över henne, de båda föll om kull. Flaskan han höll i handen tryckte han aggressivt ner i marken samtidigt som han försökte resa sig. Anna, som hamnade under honom, gjorde så gott hon kunde för att göra sig fri. Hon kände hans andedräkt, en spyfärdig lukt av brännvin. När Erich hade kommit på fötter och lutade sig mot väggen med flaskan i näven hytte han med den åt Anna.

–             Din äckliga slyna, skällde Erich och drämde flaskan i hennes huvud.

Hon låg stilla kvar på golvet i väntan på nästa reaktion, ljudet försvann i några sekunden. Hon såg hur hans frustade och spottade omkring sig för att komma själv på fötter, han lutade sig mot sänggaveln för att stötta balansen. Hans ögon var röda av ilska, hon såg nu att han var slagen gul och blå i ansiktet.

 

I en droska var Fader Olsson på väg. Hans hemkomst blev försenat men nu kunde Fader Olsson slappna av och låta flitiga lakejer bära hans bagage.

–             Lite likör tack, nickade Fader Olsson åt Herr Dahlqvist som undrade om något önskades, är Erich fortfarande vaken, jag skulle vilja lämna ett blev till honom?

Herr Dahlqvist hade hört Erichs hemdragande på kvällarna den senaste tiden men vågade inte skrämma upp Prästen.

–             Jag kan lämna det från er i morgon, erbjöd Dahlqvist.

–             Tack men nej, jag vill gärna lämna det personligen, är han vaken?

–             Jag vet inte Pastorn, ni får nog gå och se efter själv. Han kom hem för några minuter sedan.

 

Fader Olsson skyndade upp för att få lämna brevet men stannade till reda i korridoren då han hörde skrämmande ljud. Han blev orolig, pulsen ökade.

–             Snälla Erich, kan vi inte ta det här i morgon?!

Han hörde sin dotter, det var han säker på. Fader Olsson satte sig i korridoren, det väcktes en orolig känsla i kroppen. Han knäppte händerna.

–             Min kropp ska inte behöva vänta på dig.

Erich svepte innehållet i flaskan och slängde den sedan åt sidan. Han satte sig dominant över henne och höll fast hennes armar och händer. Anna sprattlade för livet. Men allt gick så fort, hon hann inte mer än att bli rädd för ens det var för sent. Erich fick av henne de kläder som var kvar sedan höll han hårt sin hand runt hennes hals.

–             Jag ber dig att vara tyst för ditt eget bästa, skäm inte ut mig mer.

Han släppte hennes hals och smekte henne över kinden.

–             Du är så vacker, log han och kysste henne tvångsmässigt, det liknade mer förstahjälpen och Anna försökte undvika hans blöta munhåla och rökiga andedräkt men han tog ett stadigt tag om hennes käke och tryckte tungan i halsen.

Anna började gråta men vågade inte skrika, det värkte i huvudet och i magen efter slagen. Erich särade hennes ben. Kämpandes mot besten som ett vilddjur. Han skulle inte övervinna henne men Erich slet loss hennes trosor som om de vore skräp och slängde iväg dem.

–             Sluta! Skrek Anna och sparkade honom i magen så han for ur sängen.

Erich la sig i fosterställning och stönade av smärta men han var snabbt upp på fötter igen. Anna hann inte mer än att springa till balkongen innan han fick tag i henne igen. Erich andades häftigt, sträckte på sig för att skicka energin om makt i rummet. Anna höll ett stadigt tag om räcket men höll sig fast i hans ögon och släppte honom inte en sekund. Erich vände sig till skrivbordet, kammade fingrarna genom håret och rättade till flugan. Han plockade upp brevkniven och gick fram till sin hustru med den riktad mot hennes bröst. Han smekte hennes arm och flinade med en suck. Tiden stod stilla, väntan var en evighet på nästa drag. Erich följde stilla hennes kropp med ögonen och riktade sedan brevkniven mot hennes hals. Han kom obehagligt nära, höll hennes vänstra hand i sin.

–             Om du rör dig kommer det här sluta illa. Jag vet vad du vill ha och jag kan ge dig det, så snälla älskling, bara ligg stilla så kommer allt bli bra.

Anna hade inte släppt hans ögon, hon försökte omvandla rädslan till aggression men han genomskådade henne med en enda blick. Erich skakade på huvudet.

–             Allt jag kräver är en son! Ska det vara så förbannat svårt att ge mig det! Erich tryckte kniven närmare och hans ögon blev hotfulla som brann inombords.

Anna började gråta, tårarna rann ner på kinden när han skrek henne rätt i ansiktet så saliven sprutade.

–             Jag ska sitta och äta middag med dig, låtsas att jag någonstans älskar horan framför mig, ge och ge och aldrig ta.

Erich slutade inte, orden flög ur honom och blodet rusade genom kroppen så hans hand med kniven i pumpade rött.

–             Men här, i sovrummet, räcker jag aldrig till! Det är förbannat mycket nej i vårt liv, hur hade du tänkt att jag skulle orka med det här?

 Erich slängde iväg brevkniven, började hytta med näven hotfullt nära Anna, när han inte klarade av att hon bara stod där tog han tag i henne och slängde henne in i sängen.

–             Lägg dig! Skrek Erich och började slita av sig skjortan, nu ska jag ha en son.

Anna han inte mer än höra vad han sa innan Erich var över henne igen. Hon sprattlade och försökte igen att ta sig loss men Erich var beredd den här gången och slet tag i hennes hår. Han höll det hårt i en toffs och vände Anna på mage. Erich tryckte ner hennes ansikte i sängen och när han väl började kunde han höra Anna gråta. Kudden blev blöt av tårar. Hon önskade sig barn så klart, men inte med Erich. Han la henne på rygg i en vändning, höll henne platt på sängen. Han spottade saliv i handen och smekte henne mellan benen.

–             Stöna då för helvete! Gormade han och tittade med erotiks blick i hennes ögon.

Hon gjorde som han sa. Försökte bli så våt som möjligt, det var den enda vägen som fungerade. Inget annat skulle hjälpa för att klara av det som skulle ske, det hade hon lärt sig. Erich tryckte fingrarna in och ut, pressade dem och kramade om hårt. Anna kikade in i hans ögon mellan stönen, fast de lät mer som skrik av smärta. Så fort hon tystnade höjde han näven och slog henne i ansiktet. Erich njöt av att se henne plågas, det var bara så. Anna hatade honom men var så rädd. Motstånd var inte att fundera på. Hon visste vad han var kapabel till att göra och vad han hade gjort. Att lyda var en lösning och den enda utvägen. Hon förstod i den stunden han kramade åt hennes hals att detta inte var kärlek. Att han tog hennes hand i månskenet och tittade under lugg och saka närmade sig hennes läppar var bara i böcker. Att han med en kall hand smekte hennes kropp. Brydde sig om varje del av henne och vårdade det som sin egen. Det existerade bara i historier.

 

Fader Olsson lämnade brevet på en byrå i korridoren. Skakade på huvudet, han skämdes över sin dotter. Han fick sitt glas likör inne på sitt rum på tredje våningen och sedan gick han och la sig.

 

Anna vaknade på morgonen, Erich stod vid spegeln och knöt sin slips. Han såg i spegeln att hon hade vaknat.

–             God morgon, har du sovit gott? Undrade han och kammade igenom sitt blonda hår med en kam.

Anna sträckte sig efter sin kimono på golvet och skulle sätta sig i sängen men smärtorna i underlivet och kroppen hindrade henne. Erich rättade till slipsen en sista gång innan han gick fram till Anna och hjälpte henne upp.

–             Älskling om du gör som jag säger nästa gång kommer det inte göra ont, log Erich och skulle precis kyssa henne men Anna vände på ansiktet.

Hon mötte hans misslynta min. Han tog tag i hennes käke igen. Stirrade henne i ögonen.

–             Nä älskling, nu ska inte det här börja igen, Erich gjorde ett nytt försök och Anna vågade inget annat än att låta honom göra det, jag ska möta vännerna idag också hoppas du klarar dig själv några timmar.

Anna nickade tyst och Erich kysste henne på pannan innan han gick mot dörren.

–             Du ringer väl doktorn, älskling?

Anna nickade rakt och satte sig framför spegeln när han hade gått. Hon tittade på missfostret i spegeln, Anna ville inte säga något negativt om sig själv, man ska vara glad för hur Gud har skapat än. Varför hade Gud nödvändigtvis skapat Erich? Men hade en uppgift här på jorden som inte var klar än, nickade Anna för sig själv och kände på kinden som var varm och mörkt blå efter smällen. Hon kände på brösten och tittade på dem i spegeln, de ömmade och var allt än bekvämt att ha idag. Anna la händerna för ansiktet, ville somna in vilken sekund som helst. Självmordstankar, ytterligare en dödssynd. Ytterligare en skam.

–             Jag orkar inte mer! Skrek hon och gick med raska steg ut ur sovrummet och upp för trapporna.

Hon knackade försynt på dörren till sina föräldrars rum och mötte sin far iklädd prästkrage och skjorta. Det mest civila hon har sett honom i.

–             Är mor här?

Fader Olsson skakade på huvudet och la händerna i kors på magen.

Anna slog dig ned i deras soffa och försökte hindra tårarna att komma.

–             Far jag orkar inte vara fru längre, jag kan inte.

Fader Olsson skakade på huvudet.

–             Jag är besviken på dig, Erich är en god människa och du gör inget för att uppfylla hans önskningar, min dotter, det tär mig att säga det här men du är en dålig fru. Ni har varit gifta i ett år nu? Tror du inte jag förstår?

Anna nickade lugnt, ville inte hetsa upp honom.

–             Du förstör ert förhållande, du borde tänka på det.

–             Men far, ser ni inte, Anna kunde nästan inte hålla sorgen inom sig när hon pekade på blåmärken i ansiktet.

Fader Olsson skakade igen på huvudet med en bekymmersrynka.

–             Det är din man, du måste uppfylla hans krav. Du vet din plats, det är det enda jag önskar av dig.

-                      Far! Jag vill inte vara oärlig mot honom, jag klarar inte det här!

Fader Olsson skakade på huvudet, gjorde korsets tecken.

-                      Tänk inte tanken, min dotter.

Anna nickade lugnt och lämnade rummet. Så fort hon kom ensam igen flög tårarna ut. Nog hade hon vetat att hennes framtid var planerad och förutsägbar men inte hemsk och förtvivlad.

Solen sken och himlen lyste ljuvligt blå. Det var en sådan där vacker morgon som får vem som helst att skina. Anna stod hon vid vattenkanten med fötterna under ytan. Klänningen nuddade nästan vattenytan men hon höll upp den vida kjolen. På andra sidan körde en häst och vagn i solskenet. Hon skådade sina armar, nu hade allt läkt och hon vågade gå ut utan att sminka såren.

Tålamodet började ta slut, hon väntade ett brev om sitt tillstånd. Tankarna forsade runt, hon kunde knappt höra dem, de var för många, obehagliga att ta tag i. Som hela världens böner i ett skal.

Framåt middagen började hon tappa tålamodet. Erich och hon hade gäster över på middag. Den natten sov hon fint, Erich kom aldrig hem på natten. Vilket gjorde henne både glad men å andra sidan sorgen. I fantasin visste Anna vad han var och roade sig och i natt var det kanske någon annan som fick träffa på hans agg. Men ikväll fick hon glädjas åt sömn och ro i sin egen vagga.

 

Fröken Augustdotter tog emot henne med glädje när Anna stannade in utanför stallporten. Hon höll hårt om tygeln, fnittrade försynt så de solkyssta fräknarna rynkade ihop sig på näsan. Anna log givmilt, nickade och klappade Lilja på halsen.

Ådrorna pumpade som en fors en vårdag, pälsen var lätt fuktig av svett precis som bröstet på mannen man älskat. Lilja, stoet, skakade på huvudet och fröken Augustdotter kramade om tygeln i nervositet. Det tillhörde inte hennes vardag att möta Prästdottern. Anna bad att de skulle borsta Lilja extra noga, ge henne en skopa havre och fri gång i hagen. Hon hade kämpat väl idag.

Anna tog av sig hatten, släppte ut håret ur knuten och lät de falla över axeln.  Det värkte i nacken efter ridningen. Det värkte i underlivet efter Erich. Hon red för att få känna mig fri, bort i från alla smärtor.

Salongen var obehaglig tyst. Inga fotsteg och inget tjänstefolk. I matsalen var ljusen tända. Kristallkronan glittrade till i fönstret som om den ville viska något, stämningen var varm av känslor. Hon knäppte upp kavajen. Hon var fortfarande svettig efter ridningen. Vin stod serverat, några bitar ost och päron. Även en champagneflaska i ishinken. Anna trodde inte mina ögon. I andra änden av rummet kom Erich in, han bar ingen slips och kavajen var öppen. Han såg allmänt ledig ut för att vara honom. Han log snällt, kom fram och kysste hennes hand. Viskade att hon skulle ta på sig något fint och komma ner igen.

Paret skålade och dansade tätt och det kröp en känsla från hennes mage ut till fingertopparna som sa åt henne att komma närmare. Samtidigt bet en känsla från huvudet till tårna att släppa honom. Hans ögon glittrade på ett annat sett än förr. Kanske var han inte så dum ändå? Anna hade ju ändå gjort fel, och rättat sig. Livet kanske skulle bli bra med honom? Precis som hennes far sa att Gud hade berättat!

Men tanken kom plötsligt på Arvid. Att hon inte brukade tänka när hon var med honom. Att allt kändes så mycket lättare, inget gnagande i kroppen.

Anna fnittrade åt Erich och hans flötsamma uttalade.  Samtidigt som hon vände sig om för att ta sitt glas av champagne omfamnade han hennes midja och borrade in näsan i hennes nacke.  Hon blev obekväm, han var för påstridig, som alltid egentligen. Gensvaret var dock inte lika populärt.

-                      Varför får jag inte hålla i dig? Efter allt? Efter allt!

Fanns ingen mening att svara, han skulle inte lyssna och inte ta till sig i alla fall. Anna tittade ner i golvet.  Fjädern i hårbandet nuddade vid Erichs panna när han fräste ur sina arga ord. Vansinnet kom tillbaka, han blev sig själv. Hennes schizofrena make som aldrig hade tid för att lyssna eller förstå. Bara hans väg var rätt, och alla andra hade fel.  Tystnaden varade i ett par minuter innan han argt flög på henne. Ett slag mot bordsskivan och hon var medvetslös, åter igen.

Han släpade henne på golvet som om hon vore en säck med potatis. Stånkade och hyperventilerande i sin frustration och berusat tillstånd. Anna såg oroväckande på spiken i dörren som stack upp när han drog hennes kropp över golvlisten. Anna bromsade med händerna. Höll sig fast i ett av flygelbenen. Erich morrade till av ilska men hon var tvungen att streta emot, smärtan av spiken som rev upp hennes kött var en skrämmande känsla. Erich fortsatte att fräsa så saliven flög ur hans mun, svordomar och anklagelser hon aldrig hört.

 Han greppade ilsket tag om Annas arma kropp och slängde mig över sin rygg. Istället bar han henne över tröskeln och ända upp till sovrummet. Anna kysste hans nacke av tacksamhet. Tjänstefolket hade sin tid och koncentration nere i sina arbetsrum och hade inte en gissning på vad dem gjorde. Annas mor sov vid det här laget i andra änden av flygen och far arbetade men nästa predikan sällskap av en likör. Ingen hörde Erichs ståndare och frustande som de vilddjur han var när han bar sin bedårande fru upp på övervåningen. Anna höll sig tyst som en mus i lyhördheten av sin far villkor. Detta var hans vilja. Och hennes liv. Hon var stygg om hon nekade, hon var otyglad om hon skrek, Anna var inte hans dotter om hon sa nej. Hon var inte med i familjen om hon sprang. Anna är ingenstans om hon inte var här. Med honom.

Han kastade henne på sängen. Anna satte sig upp, händerna skakade, hon visste inte vad han skulle göra i nästa minut. Han var hennes man, men en tickande bomb.

Anna lugnade andetagen med att blunda en sekund. Erich såg beredd ut att skrika ut våldsamma ord och hotfulla blickar men han knäppte långsamt upp skjortan med samma nöjda flin, lugnade sig. Självgod, äcklig, vedervärdig. Bara hans kopp gjorde henne illamående och just de orden grät Anna till sömns varje natt.

Varför var jag tvungen att känna så!? Han var min man, jag måste älska honom.

Till Annas förvåning satte han sig bara på sängkanten. Den bara ryggen rös i vinden från balkongen. Hans tatuering i nacken gjorde sig synlig.

-                      Vad menas med att älska? Undrade Anna och höll om hans nacke och kysste hans kind. Hon försökte.

-                      Kärlek är ett spel, idiot, så fin som din kropp är så kommer du aldrig stöta på det. Håll dig till mig.

 

Lilja gick på med alerta steg. Lyfte hovarna fint över gruset, svansade och frustade i morgonskenet. Det var en rutin de hade. Varje morgon att gå till hagen. Så fort Anna kom utanför kyrkans portar, Erichs famn och hennes fars blick var det hos Lilja Anna sökte stöd. Lyckan för livet och glädjen gick då att ta på. De strosade alltid på runt småtimmarna bara för att få en lugn stund. Anna lät henne tugga av gräset in till kanten. Om vintrarna bar hon Anna på sin varma rygg och på höstkanten fick Lilja rulla sig i höet. Hon stannade alltid. Var trofast vid sin ägare. Det var på deras gods hon föddes och vid Annas hand hon tränats. Hon lyssnade på Anna, litade på henne.

Väl vid hagen stod trädgårdsmästare, jag, och plockade vildblomster vid gruskanten. Anna hade aldrig mött honom vid den här tiden. Hon ville egentligen inte se mig, det här var hennes tid, tid för sig själv. Jag förstod det och begav mig.

Men i samma ögonblick som jag vände på klacken för att gå med två spann blommor i nävarna såg jag hur blå hennes armar och ben var när hon satte sig upp på stoet. Viljan att gå och hjälpa henne blev större men jag förstod samtidigt på hennes blick att det inte fanns någon hjälp. Jag lämnade platsen. Väntade ett par minuter i fall att hon skulle komma tillbaka för att berätta vad som hade hänt. Men när jag såg hur de sprang på ängen så pollen och blad yrde i vinden begav jag mig mot arbetet istället. 

- S.Sköldblom


Kommentera här: