Flyga drake utan vind - del 5

Del 4 - Anna träffade Erich Von Minden för första gången och efter långa konversationer så friar han till Prästens dotter. 

Allt gick för fort! Planeringen, middagarna, drömmarna, vigseln och kyrkan, ja, hon hann knappt blinka då hon plötsligt höll en främmande man i handen och gick långsamt med honom ut ur Guds hus.

Jag väntade utanför, vi alla stod där. Nyfikna kikandes på tå efter en blick på Prästens sköna dotter. Och hennes man. Stallfolket hade gjort upp den vackraste vagnen man kunde tänka sig. Jag hade hjälp till och gett dem rosor i vitt som var uppradade längs alla kanter. Vi alla skådade när hon klev på. Hon vinkade försiktigt med hennes nya man i andra handen. Det brann inom mig av avundsjuka, hur kunde det bli så här? Så fel?!

Två flickor bredvid mig fnittrade tyst och viskade om Herr Minden. De båda var sålda på hans elegans och charm men mestadels av passionen tillhörde nog karlns plånbok, tror jag. Flickorna vinkade glatt åt brudparet men jag hade bara ögonen för henne.

Jag tittade länge på henne när de for iväg till middagen, dit vi inte var bjudna, jag försökte se om hon såg lycklig ut, om hennes drömmar var uppfyllda till fullo och kanske var hon det men jag hoppades att leendet var för den vackra klänningen hon bar.

 

Trädgårdens vackraste blommor hade jag plockat och lagt i en bukett tillsammans med ett grattiskort. I en vas ställde jag det utanför deras nya sovrum. Jag skulle just vända mig om och tassa ner igen då jag mötte bruden.

-                      Det är lugnt, du behöver inte skynda dig iväg, Anna satte sig i en fåtölj i korridoren, suckade och lutade huvudet på sned.

-                      Jag kom med lite blommor till brudparet, log jag och pekade på vasen.

-                      Tack, Arvid, visst kallades du så?

Jag nickade lugnt och väntade att hon skulle säga något. Jag försökte hålla mig fast i hennes ögon men varje gång var det som att det inte fanns något liv i dem. De var bara utpräglade av en massa prat. Kändes livlösa och levde bara för stunden.

-                      Hur orkar du med att jobba här? Log hon och försökte piggna till.

-                      Har inte så många alternativ än att det, ljög jag för jag jobbade där för att få se henne varje dag.

-                      Då är vi två om det, tack för blommorna, han blir nog glad.

Hon reste sig och fixade till håret. Kammade lockarna genom fingrarna.

-                      Dom var nog mer ägnade åt er, fru Minden.

Hon log, så där vackert som bara hon kunde.

-                      Usch säg inte Minden, säg Anna.

Leendet höll sig kvar, då kände jag det där hoppet i kroppen. Jag nickade och skulle just gå ner igen, Anna gick mot sovrummet men tvekade med en suck och vände sig mot mig med ett leende.

-                      Om du har tid i morgon kan du väl komma upp på kaffe? Herr Minden har konferens hela förmiddagen.

Jag nickade igen, kom inte på något annat, det var den bästa idén jag hört på länge instämde jag för mig själv. Det var vid det ögonblicket, just då såg jag hur det tändes till en gnista i hennes ansikte och hur ögonen sken upp ur mörkret.

Det var länge sedan en kvinna gjorde mig så lycklig, och ändå var hon blott bara arton. Jag ville göra allt för henne och det lovade jag också men det blev inte bara en kaffe. Vi träffades igen, åter igen. Störtförälskelsen gick inte att tysta mer.

 

Jag sneglade upp mot fönstret, hoppades innerst i mitt hjärta att klockan redan var sju. Längtan var svår att tygla så jag förberedde mig och började plocka in redskapen i skjulet och hoppades på att tiden skulle gå fortare. Jag började successivt gör mig i ordning och kikade på klockan oavbrutet. Kammen blötte jag i en skål med vatten och kammade mig redo för tillfället men jag suckade tröttsamt när håret inte fäste. Jag såg hur håret torkade i den lilla metallskålen som agerade spegel åt mig, så jag tog till resurser och hämtade honungsburken till mina smörgåsar vid lunch. Kletade in massan i håret med kammen. Först en bekymrad blick i skålen tills jag såg resultatet.

Jag ägde inte mycket kläder, då mitt liv alltid gått ut på att överleva utanförskap och svält. Som oäkting och fattig har man alldrig varit särkillt populär. Idag var en sådan jag jag tog på mig finskjortan och väst, bara för speciella tillfällen, precis som detta.

 När jag såg den blå Rolls-Royce köra iväg släppte jag honom inte med blicken, han kunde ju ha glömt något och vända tillbaka och förstöra allt. Men bilen rullade på som vanligt och över grusuppfarten gick en katt och såg efter när han for iväg. Jag lugnade mig och gick ut ifrån skjulet.

Jag plockade en Margaretaros ur trädgården innan jag tassade iväg på nervösa ben till bakdörren. Vid middag höll sig resten av personalen i köket så jag höll minnet i behåll och gick tyst upp för trapporna. Jag hörde hur det pratades bortåt deras matsal. Det gjorde mig lugn att ingen saknade mig, jag skötte mig själv i det här huset.

På övervåningen möttes jag av ett stort släktfoto av hela prästfamiljen och parets bröllopsfoto på en byrå. Jag hade bara ögon för hennes sovrum så jag begav mig målinriktat mot en välkänd dörr jag såg på glänt. Nervositeten försvann. Jag kikade ut över korridoren en sista gång för att inte någon kammarjungfru var på väg upp. Men korridoren var lika tom som ett oskrivet blad.

 

Det gnisslade till när jag vred om handtaget, jag gick in och stängde, blickade efter henne i det stora rummet. Jag gick mot hennes skrivbord. De vita spetsgardinerna lydde vindens minsta vink och glasdörrarna var öppna till balkongen. Ett oklart brev låg uppvikt, adresserat till hennes man. Bortom träden utanför syntes en stor sjö. Jag gick mot balkongen, lät vinden tvinga mig att stanna. Jag gjorde det för just i denna stund dök hon upp som rätt ner ifrån himlen. Hon trädde in mitt fram för mina ögon. Ifrån hörnet på andra sidan balkongen stod hon med ett tunt tyg över axlarna. Mina sinnen kopplades bort för några minuter. Med ryggen mot mig såg hon inte hur jag sakta närmade mig henne. Hon förstod att det var jag när jag sakta borrade in näsan i hennes blonda lockar i nacken. Jag kände hennes vänsterhand, hon hade tagit av sig ringen. Jag höll den varsamt i min och omfamnade henne i en kyss. Vi stod länge där och hon tog emot rosen med ett leende. Hennes röda läppar kysste min hals samtidigt som hon knäppte av mig skjortan.

–             Jag ska säga något som kommer ångras, något som jag borde ha gjort för längesen.

Hon hindrade mig, satte fingret för min mun.

–             Tyst, sa hon, det behövs inga ord, jag vet vad du tänker på, jag tänker samma sak.

Hon la armarna om min hals och kysste mig utan förvarning. Hon trevade försiktigt med sin hand under mina kläder och drunknade i mina ögon. Blev utan en tanke fast i mig, fast i min kropp och själ. Höll sig som mitt plåster på mitt hjärta, det var hon som fick det att slå. Jag njöt, hon kysste min kropp uppifrån och ner. Efter den sista kyssen, gick allt som uppe i stjärnorna. Jag kunde se Venus i hennes ögon men så fort hon blinkade hade en ny stjärna hunnit födas i hennes rymd. Hjärnan kopplades bort i ett blått skimmer där bara hon stod och viskade mitt namn i en tyngdlös himmel. Hennes ögon skimrade som silver då tankarna föll på mig. Jag stod där, blottad i hennes famn. Min kropp mot hennes. Jag backade sakta bakåt i hennes kyssande famn, tog av henne de stycken som var kvar. 

Jag somnade i hennes drömmar och vi lät vår lust överta sinnets förmåga, dagen tog aldrig slut. Ju närmare jag kom hennes desto närmare ville jag gå. Vi lät dagen fånga oss under solens beskydd. Vinden fladdrade i gardinerna, hennes lockar föll mjukt på mitt bröst, vi låg där. Hon kände min kropp, höll på sådana sätt som om hon inte känt en man på tio år. Anna ägde mig som om jag vore hennes eget tårtkalas. Hennes bröst var kalla och runda, kittlades när de nuddade mig. Jag kunde inte låta henne gå en centimeter ifrån mig, hennes kropp och själv var så mjuk, så skör men ändå så mycket min. En tanke på Erich kom, hur han kunde utnyttja något sådant fint fanns inte i min värld. När hon rört min kropp och själ som en omogen tomat rodnar i solen var det min tur att leka kurragömma.

 

Klockan stod på fem. Jag blickade en extra gång för att verkligen se om det var sant. Om en halvtimme var han tillbaka. Med ett ryck flög jag ur sängen. Letade efter kläderna på golvet, sökte ivrigt som en hund och försökte väcka Anna med oro i rösten. Byxorna och skjortan var på i samma hast som Anna insåg faktumet om tiden. Men till min förvåning satte hon sig bara upp, samlade håret och lät lockarna vila på axeln och jag såg i spegeln hur hon sakta knäppte sina händer. Hon viskade tyst en bön på latin. Jag knäppte sista knappen och vände mig mot henne.

–             Var inte orolig, vi träffas snart, jag gav mig på ett leende och satte mig framför henne.

Anna försökte se någorlunda vis ut och nickade förstående men jag avslöjade hennes tveksamhet i ögonen. Det syntes lång väg hur mycket ånger som fanns inuti henne men istället slängde hon sig i mina armar.

–             Snälla, kom tillbaka, lämna mig inte nu när du dragit in mig i det här, grät Anna och släppte mig inte ur sitt grepp.

–             Aldrig skulle jag göra det.

Jag kysste hennes hand innan vi, åter igen, gick skilda vägar.

 

Jag tittade noga igenom alla korridorer när jag smög mot trappan. Hushållerskan Fröken Löfgren kom med en tevagn ifrån mathissen men hon såg mig aldrig.

Jag tog samma bakväg för att hinna snabbt till min arbetsbod men när jag svängde runt hörnet stötte jag ihop med hushållerskornas överhuvud som jag krockade med. Hon bar på Von Mindens nytvättade skjortor men jag gick rakt in i hennes arbete och förstörde hela tvätten.

–             Vad har du gjort? Utbrast Fru Lundqvist med en morsk uppsyn som tilltalade mig illa.

–             Förlåt, det var inte meningen.

Stressad i alla hast la jag inte märke till fläcken på skjortkragen som tydde på märket ifrån ett läppstift. Jag såg hur Fru Lundqvist stannade till med en eftertänksam blick, när vi plockade upp skjortorna, men det var inget jag tänkte vidare på.

–             Jag kan skicka dem till kemtvätten på momangen, nickade jag.

–             Kommer inte på tal, karlar ska inte lägga sig i mitt arbete och framför allt inte Trädgårdsmästaren.

Fru Lundqvist skyndade iväg med tanken kvar om min skjorta. Redan inne i arbetsboden så jag hörde en bil köra upp på grusplanen, så jag bytte kvickt om till arbetskläder och tog med mig häcksaxen ut för att fortsätta mitt arbete.

–             Kan herr Dahlqvist skicka upp mina skjortor på rummet, hörde jag Erich ropa ifrån bilen till sin närmsta lakej.

Jag låtsades klippa vinbärshäcken men lyssnade noggrant på godsherrens order. Under tiden som hans betjänter varsamt plockade ur hans väskor passade Erich även på att dela några ord med mig.

–             Skulle ni vara vänligt att skicka upp ett blomsterarrangemang till min fru? Undrade han och pekade på rosorna i trädgården.

Jag nickade och fortsatte mitt arbete och godsherren försvann in i sitt hus.

Medan jag plockade en bukett rosor i vitt och rosa såg jag i ögonvrån att Anna hade satt sig i hammocken med kvällste serverat framför sig. Jag gick mot hennes håll med buketten i famnen.

–             Ett bud från er make, fru Minden, jag drog på mungiporna för att hejda ett flin. Anna undvek ögonkontakt för att hålla masken.

Anna fick ur sig ett ynkligt tack och när Erich kom lämnade jag dem och fortsatte med mitt.

–             Förlåt om det tog tid, jag stannade på vägen för att köpa cigaretter också.

Erich tände ett bloss och kysste sin fru på hennes smultronröda läppar. Jag brann av avundsjuka när jag såg hur han höll om henne. Hans kropp stämde inte in för att vara bredvid henne. Det sved inuti mig att se henne sitta där och vänslas med honom men när jag kom tillbaka till verkligheten mindes jag ju att det inte var jag som var hennes man. När de trodde att ingen tittade såg jag hur Erich tog för sig av hennes kropp, det äcklades i mig av att se han röra henne.

 Det kom på mig som en storm, besvikelsen att inte kunna agera. När arbetet var klart gick jag hem.

 

- S.Sköldblom


Kommentera här: