Fröding och Gullberg

Några personliga favoriter....
 
"Studentkårens dotter"
 
»Och nu har jag fått mig en liten,
en smånäpen flicka,» sa Fina,
»nu kommer väl hela smiten
af alla studenterna mina
att knuffas och slåss i min trappa
om hvem, som är flickungens pappa!
 
Och sen ska studentkåren samlas
 Gillet och gasken  lös
och en million ska det skramlas
at min och studentkårens tös
och namnen, vi henne ska gifva,
ska bli Carolina Rediviva.
 
- G.Fröding
 
stycke ur "Kyssande vind"
 
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
 
- H.Gullberg
 

"En vintervisa"

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må, 
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå 
och frusen och kall är hela världen. 
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö 
och vandra och gå och förfrysa och dö, 
vart vandren I, vart leder denna färden?

De tycka sig se ljus långt på villande stig, 
de skynda, de tänka att snart få värma sig 
och finna goda vänner i gårde. 
Och kommer en i vägen, så slå de honom ner 
och domna sedan själva och vakna aldrig mer, 
I mänskor, varen intet så hårde! 

- G.Fröding

Flyga drake utan vind - del 7

Flyga drake utan vind del 6
 
Del 7:
 

Erich hade försvunnit iväg med golfväskan i bilen. Han hade dragit iväg direkt efter deras lunch. Jag visste om det här och det oroade mig att Anna inte hade hört av sig. Jag brukade finna brev i dörröppningen till boden med idag var facket tomt. Så jag var tvungen att agerade själv, längtan var omättlig. Med en rask fart var skjortan knäppt och håret kammat. Tog bakvägen som vanligt för att undvika tjänstefolket men trots alla odds så krockade jag ihop med Fru Lundqvist runt knuten.

–             Är skjortan tvättad nu igen, hon stirrade spänt på mig men fortsatte och jag med men jag hörde henne ropa efter mig, vart är det egentligen trädgårdsmästaren springer runt om så här dags på dagen?

Jag stannade snopet upp men fick fram en vit lögn om att Fru Minden hade rosbeställningar jag skulle ordna upp. Fru Lundqvist fortsatte med samma bistra min.

Korridoren var allt för lång idag. Lamporna var släckta, inget raffsande av hennes lilla hund som ivrigt stod vid dörren och till min oro stod inte heller dörren på glänt. Jag knackade försiktigt på. Det var hon, mitt hjärtas fröjd som öppnade dörren.

–             Vi kan inte längre Arvid, det måste ta slut, Anna hindrade mig från att komma in.

Jag satte foten i dörren när hon tänkte stänga. Med häpen min och brustet hjärta stod jag skakandes på huvudet med för mycket frågor i skallen.

–             Men Anna! Jag måste få prata med dig, jag ryckte upp dörren och klev in med stormsteg. Jag var för rädd för att förlora henne.

Jag blev förvånad när jag såg deras sovrum. Rummet som brukar vara välstädad, de där spetsgardinerna som alltid dansade med vinden och en doft av rosor som stilla spred sig i näsan. Spegeln låg sönderslagen på golvet, sänglakanen låg på golvet och Anna föll ihop som ett stycke på marken. Som en liten gråtandes hög satt hon där. Hon hade en ny klänning på sig. Den var skuren under bysten och hade en sidenrosett i ryggen. Den länga flätan hängde ner över axeln. Jag fångade henne i min famn och lät henne gråta tills alla tårarna var slut.

–             Jag är gravid, snyftade hon ur sig.

Jag klappade henne i håret och försökte lugna mig själv av chocken. Frågade stilla vad Erich tyckte.

–             Du ser väl! Anna satte sig upp, pekade på rummet med hela handen.

Jag tittade mig omkring men kunde ändå inte förstå varför han hade gjort så här.

–             Han sa att jag kommer bli en dålig mor, det är jag som har gjort det här.

Jag omfamnade henne när tårarna började komma igen.

–             Arvid, jag är inte säker på att det är Erich som är fadern.

Jag la handen på hennes mage, smekte den, försökte inombords tolka om det var mitt barn eller Erichs. Jag närmade mig hennes läppar, de var mycket mer osäkrare än förut, mindre och rädda på något sätt. Jag smekte hennes kind och mötte hennes läppar när de blev med bejakande. Jag tog hennes hand och drog henne till mig.

–             Du är kall, sa jag och höll om hennes armar, hur långt är du gången?

–             Långt! Du måste gå, han kommer hem snart!

–             Ta det lugnt, tröstade jag och lät henne vila på min axel men jag kände att hon inte kunde slappna av ordentligt.

Jag tog av henne koftan och la den över henne. Det var då jag såg hennes rygg. Blåmärkena var synliga över hela axeln och fortsatte längre ned. På vissa ställen fanns öppna sår.

–             Vad har hänt? Undrade ja och klappade henne på armen när jag såg hennes bedrövande min.

–             Det var i förrgår, han har börjat bli så till sig när det gäller barnet. Han tyckte inte jag skötte mig som mor.

–             Det där lika stor chans att det är mitt barn och jag tänker varken mitt barn eller modern utsättas för det där svinet. 

–             Det finns inget jag kan göra! Far vägrar låta mig lämna honom, jag kan inte svika familjen. Alla skulle få reda på det! Fader Olssons och hans befläckade dotter och deras oäkting. Jag kan inte sätta det på far, Arvid.

–             Låt mig tänka på det då, men jag kommer inte låta det här väntas länge det ska du veta. Du får inte stanna här länge till. Det är inte säkert för dig även om det inte är mitt barn.

Jag hjälpte henne upp, torkade varje liten tår som rann ner för hennes kinder.

–             Det är ingen som har sett dig? Undrade Anna och började plocka upp den trasiga vasen från golvet.

Hon gav mig blombuketten i handen och skärvorna samlades på ett bord.

Plötsligt öppnades dörren.

 

 

Fru Lundqvist mötte Erich när han kom hem i sin finaste bil från golfen.

–             Herr Minden, Trädgårdsmästaren är hos er fru och beställer rosor.

Erich spände ögonen i henne, hans misstänksamhet var på topp. Han lämnade med raska steg bilen och gick upp till sitt sovrum.

 

Erichs spända ögon drog tag i mig, om blickar kunde döda hade jag varit begraven vid det här laget. Han la armarna runt Anna och tittade på min bukett.

–             Och vad försiggår är? Undrade han och försökte le så milt han kunde men det var falskare än en orm.

–             Jag skulle presentera nästa säsongs rosor för Fru Minden, vill ni att jag ska gå?

–             Ja, precis, det tycker jag att du ska göra. Lämna mig och min fru ifred, nickade Erich beslutsamt och släppte inte mina ögon en sekund. 

Så fort jag lämnat rummet kände jag hur en krypande känsla smög sig in i skinnet som fick mig att stå kvar utanför dörren.

-                      Rörde du honom? Jag såg hur du tittade på honom! Tro inte du kan lura mig, Erich fräste som en arg katt. Han högg tag i hennes arm och med en arg blick krävde han orden ur henne men Anna visste att vad hon än sa så skulle det gå fel.

-                      Snälla, jag har inte gjort något! Anna försökte behålla lugnet, inte låta nerverna ta över.

Erich knuffade bort henne.

-                      Du ska veta att jag håller ögonen på dig.

Anna gick och la sig, ville inte höra honom. 

 

-S. Sköldblom

Jag är för trött

Novell som speglar vår nutid och med bloggens temat så andas denna novell i nutidshistorien. läs, fundera, kommentera och tryck till om du vill!
 

Jag vaknade, stel och trött. Gårdagens middag med Jonas vänner var tröttsamt ibland. I natt reste han, skulle komma hem om en vecka. En resa till Riga, sa han, med jobbet. Jag var mer och mer misstänksam på den där Rebecca som var nyanställd sekreterare åt honom. Jonas ville bjuda henne vid jul, påsk, midsommar och alla födelsedagar. Det tärde på mig att alltid höra hennes namn. Vi hade ju ändå tre barn tillsammans. Jag tog upp förra året om att jag ville gifta mig men han nonchalerade det, jag tog upp förra året att vi behövde renovera badrummet, han bad mig ringa hantverkaren. I år har jag bara bett honom, en enda pytteliten sak, för trehundrasjuttiofemte gången att inte lägga handduken på golvet i sovrummet. Men som vanligt var det jag som svansade irriterat mot tvättkorgen med hans handduk.

Jag ringde mamma i veckan och försökte boka datum vi skulle träffas. Men hon och pappa hade bokat en resa till Mallis så vi kom inte långt i konversationen. Om jag kanske skulle köra upp till Sundsvall och överaska dem?

Jag gick ut på altanen, tröstade mitt samvete med en rad Marabou och dagens tionde kopp kaffe. Ungarna skulle komma hem från skolan om ett par timmar, jag satte mig i Badenbaden stolen och slog upp expressen med Jimmie Åkesson på framsidan. Ytterligare en ny rapport om hans spelberoende. Jag började undra om det var något manligt genetiskt drag. Kanske var Eva trött på Adam också? Även de gamla grekerna hade väl sina ovanor?

I ingressen skummade jag att Jimmie spelat bort mycket pengar. Skulle han verkligen vara pålitligt som Stadsminiter?

Jag tog upp telefonen och läste på Facebook att Anette Nilsson just bakat för femte gången idag (tummen upp tre gånger), att hon var otroligt stressad(tummen ner), glad över att barnen fanns(fem hjärtan) men tyckte även synd om alla cancersjuka barn i världen (två ledsna smileys). Jag är så trött på att läsa vad mina vänner gör, det är aldrig någon som ringer mig nu för tiden.

Posten kom runt tolvsnåret. Jag mötte Achim, brevbäraren med tvättbräda och snaggat hår. Fråga mig inte hur jag vet det. Han brukade stanna till på en fika när han hade lust. Han frågade hur jag mådde och visade sin nya klocka han fått av sin pappa som varit och hälsat på i sitt hemland.

Jag körde när ljuset slagit över till grönt. Svepte take-a-way kaffet och parkerade hastigt. Viktor och Andreas hoppade ur bilen och sprang till närmsta kundvagn, de tävlade om allt oavsett syssla. Så jag såg det som en resurs att ta med dem till affären, det var bara att skrika: KAFFE! Så sprang de båda gladeligen och hämtade det, sedan somnade de båda ovaggade på kvällen.

Vid ingången satt en kvinna, kanske i min ålder, kanske yngre. Kläderna hon var klädd i gjorde mig tveksam. Det såg ut som något min glamma farmor tog på sig på ålderdomshemmet. Blommig, lång kjol och Sjalette. Hon var omsvept i en lappad filt och likadan take-a-way mugg som jag. Jag sneglade på mina jeans, kanske något barn i Indien har arbetat ihop dem. Inget som gjorde min hållning något starkare.

Halva lönen hade gått åt till lördagsgodis, chips och de där legofigurerna Viktor prompt skulle ha. Jag mötte kvinnans ögon på utvägen. Kände den där krypande känslan i magen. Fick dåligt samvete för att just jag föddes i Sverige, hade en lön och ett liv värt namnet.

Ungarna tjatade om glass så vi stannade på Max på vägen hem. Jag svepte ytterligare en kopp kaffe.

 - S.Sköldblom