Flyga drake utan vind - del 8

Del 8:

Kvällen var kommen, det var kallat till möte. Personalen satt stilla vid bordet. Ingen visste vad som skulle tas upp men de förstod att det var något allvarligt. Fru Lundqvist tog tag i saken och reste sig upp.

-                      Vi har ett beslut att fatta, började hon och satte näven i bordet.

Herr Dahlqvist harklade sig.

-                      Vi alla är här i Jesu namn. Därför måste vi göra rätt val!

Fru Lundqvist nickade förtroendefullt.

-                      Vi har syndare ibland oss och det är värre än ni tror. Både Dahlqvist och jag har sett av det. Jag tror även ni förstår vem som är förändaren bland oss. Fader Olssons enda avkomma har svikit oss, hon bryter mot budorden. Jag tycker vi alla samlas i kväll och gör slut på syndarna!

En som triggas upp av Fru Lundqvists hedniska tal reser sig hastigt.

-                      Med vem syndar dottern?

-                      Ni kan nog alla lista ut vem som inte kallats till mötet, nickade Herr Dahlqvist misstänksamt.

 

Natten var kall, dimman svävade över trädtopparna och runt Prästgården vandrade skuggor.  Det tog inte många sekunder innan man såg hur lågorna sakta spred sig runt huset. Hur lukten av brand stillsamt lockades in folkets ögon och började klia våldsamt när känslan av nervositet och död kom in i själen. Glasfönster splittrades, skrik började höras, möbler och balkar rasade i all fart.  Fru Lundqvist ställde sig på grusuppfarten, bakom henne stod de andra. Skådandes började hon be. Jag var på väg hemåt men såg lågorna, det var bara några hundra meter tillbaka så jag sprang. Jag sprang som en galning, slängde väskan åt skogen och fortsatte att springa. Stannade inte en sekund men var framme allt för sent.  Jag hörde hur hästarna gnäggade oroligt av rädsla och hur fåglarna flydde sina bon. Till min förvåning stod bara tjänstefolket där, mina kollegor, bara tittade på händelsen.

-                      Vad har hänt!? Varför gör ni inget!?

Dahlqvist tog mig i armen och knuffade mig på marken.  Lågorna slängde sig farligt nära, de drog mig åt mitt redskapsskjul.  Jag sprakade och försökte fly men dem var för många, jag kunde inte. Omöjligt.

På avstånd såg jag hur lågorna började närma sig skjulets tunna väggar. När de knuffat in mig låste de och lät tiden gå. Jag drabbades av panik, började slå mot alla väggar för att ta mig ut. Utanför hörde jag hur de bad på latin, jag skrek och sparkade hårdare på dörren. Då hörde jag ett skrik, fyllt av rädsla och oror, jag försökte sparka på dörren och efter många envisa slag gick den upp. Jag kutade mot huset. Såg hennes fönster och sökte med blicken för att se minsta tecken på liv men huset var i lågor. Blicken föll på marken när jag upptäckte hennes liggandes i gräset. Hon måste ha hoppat, tänkte jag och sprang fram.

Hennes hår luktade rök och ansiktet var blåslaget men jag orkade inte tänka varför.  Jag kunde inte hindra tårarna när jag lyfte henne i min famn. Det var inte mycket mer av henne än så. Hon låg så stilla, jag kunde inte förstå om hon levde eller inte. Drömde jag? Var jag i himlen? Var jag i helvetet? Jag höll henne i min famn och såg på när huset försvann i grå aska.

Det tog många timmar innan hon vaknade, vaknade stilla upp i klostret. Det var allt jag kunde göra. Hitta henne och lämna henne. Nu satt jag här, utanför på en bänk. Fader Olsson skulle komma förbi, när han orkade sa han. Jag bara längtade och väntade. Hade en himmelsk eufori om hopp. Hade aldrig känt det förut, kände mig andlig på ett sätt jag aldrig känt. Jag hoppades så innerligt mycket att Anna skulle klara det. När hon var kontaktbar var det första hon frågade efter om han fanns ibland oss. Ändå blev hon aldrig glad när hon fick veta. Veta att ett liv hade gått till spillo, som hon uttryckte det. Anna hade svårt att se det positivt för henne i sammanhanget. Ett liv var heligt. Även Erich hade en plats på jorden och trots allt han har gjort mot henne så förlät hon honom alltid.

Fader Olsson kom aldrig och hälsade på sin dotter, inte efter att tjänstefolket hade berättat om min affär ihop med henne. Vi vågade inte möta varandra på samma plan.

Ett par dagar senare kom ett telegram om att Erichs far hade avlidit. Han hade lämnat ett testamente till sin son men eftersom Erich hade gått bort fanns ett dokument adresserat till mig, från min far. Jag läste brevet på farstutrappan en tidig morgon. Anna låg fortfarande på sjukbädden. I trädgården frustade de överlevande hästaran från prästgården. Jag fifflade upp brevet och började läsa. I brevet fick jag veta att min fars resor till Amerika hade blivit till en kärleksaffär för en tysk kvinna han mött i New york. De hade fått barn och både lyckats i både kärlekslivet och karriärmässigt. Sonen fick namnet efter modern för att han inte skulle bli igenkänd över faderns rykten.

Undertiden har jag suttit fast här i Sverige, fattig och utfryst som oäkting av samhället. Har min far gottat sig på livet med sitt andra barn. När testamentet kom såg jag bara en utväg. Allt hans var nu mitt. På en dag klättrade jag på stegen och kom äntligen fram. Jag var men om ett under, något så underligt och omöjligt. Jag packade genast väskan och red iväg på Lilja.

Vindersvik, min far gods. Nu hade livet blivit till vår och i våra hjärtan sjöng sommaren på vinterns sista vers. Djups ner i Sveriges tallskog fanns godset. Där blänkte en silverfors runt kastanj-allén och hästarna frustade vilda och lyckliga på ängarna. Nu var det inte jag som jäktade runt och plockade efter godsägare. 

Jag gick ut på ballongen, kände räcket mellan fingrarna, insåg att jag faktiskt stod här. Jag vandrade runt min faders ägor, oförstådd hur jag hamnat här. För en sådan som mig, det var ett omöjligt faktum att ta sig över sin egen klass. 

Gabriel kom springades emot mig, han hade en raketfart i nya skor men ramlade plötsligt i ett hickande skratt. Bakom honom kom Anna med Johannes i vagnen. Han var knappt några dagar, liten om allt för omedveten om den stora världen han hade kommit till. Jag lyfte upp Gabriel i min famn, min lille pojk, min lilla ängel. Rödhårig som en morot och rosig om kinderna. Han skrattade så de blå ögonen sken i solljuset.  Man kunde se att längtan efter äventyr, i hans ögon, inte gick att mätta. Deras leenden och deras skratt gjorde Annas själ hel. Jag kunde se det på henne, det gick inte misstolka.

På grusuppfarten kom en droska med fyrspann. Anna skyndade fram till sin moder.

-                      Som jag väntat på att få träffa honom, log hennes mor när hon såg barnvagnen och omfamnade sin dotter.

Det hade tagit många månader för Anna att acceptera sitt faktum efter olyckan och synderna. Det fanns människor som inte kunde eller ville se på henne. Anna kunde acceptera det tillslut, men inte att hennes far var en av dem.

-                      Som jag längtat efter er, ni bor på tok för långt bort, skrattade Annas mor men minns i samma sekund när hon ser sin dotters melankoliska ögon som sakta vattnas i takt med att tankarna börjar komma tillbaka.

-                      Förlåt, det bara kom ur mig, hon klappade henne på axeln men Anna suddade bort de ledsamma tankarna.

-                      Nä då, jag förstår, jag hade gärna bort närmare.

Annas mor tog sitt barnbarn i handen. Gabriel skrattade glatt när han försökte traska på i sina nya skor.

I fönstret satt katten och stirrade fast ut genom fönstret. Kanske efter en mus, kanske efter en liten fågel eller bara längtade den efter ett äventyr.

Jag omfamnade henne bakifrån och kysste hennes hy. Anna vände sig om och tog mina händer. Tittade länge i mina ögon för att bara få mätta sig i mitt leende. Ju mer hon stirrade desto hungrigare blev kärlekens törst. Hon tackade gud för att få leva med mig. Att hon och jag blev vi. Av alla människor i världen skulle det bli vi. Hon visste vad jag tänkte, när jag vred huvudet på sned och log, så tänkte jag precis som hon: jag älskar dig.

-S.Sköldblom

Kommentera här: