Mina ord ur min byrålåda

Till alla er som malt igenom mina texter eller kommer göra det. Jag skriver inte för att nå stort eller bygga en karriär. Jag skriver för jag behöver och vill skapa. Allt är ur mitt huvud och i min byrålåda. Ur mitt arkiv alltså. Inga korrigerade texter som någon expert har checkat igenom. Bara jag och min snabba hjärna. Därför kan både irrelevanta ord och felstavningar dyka upp. Jag hoppas ni har förståelse. Jag är mina texter och ingen kommer i närheten av dom. De är ur min byrålåda. Tack för ert tålamod. Jag rättar så fort jag ser något. Tack.

/S.Skoldblom

Jag är ord

Jag är ord
Meningar och metaforer
Idiom och adjektiv
Jag är den öppna boken 
Full av liv
 
Jag skriver om natten
För då talar tystnaden
Om ord i min kropp
Livets lärdomar
Plötsligt, visas de opp 
 
Men än där inne
Mina känslor byggs 
Av livets hårda skola 
Och känslors resor
Av mitt liv och ord
 
Jag författar en sida
Så stilla, så fint
För jag är ord
Av mig får du inte mer
Än ord 
 
 

Slutets början

Efter en tids paus ifrån bloggandet börjar jag med en rivstart i en av höstens mest nedstämda noveller. en omredigerad klassiker som har dammat av sig i byrålådan. nu är den färdig och döden är lika stolt som alltid. Välkommen.

***

Vattnet pålade längst stigen hon gick på. Hon gick motströms, gick målinriktat. På axeln hängde geväret, laddat och klart. Skorna var genomblöta efter allt regn som kom i går när hon var ute och gick. Vid sin sida gick Picasso trofast och flämtade med en lika fast blick. Det var som om han visste. Som om han hade förberett sig lika mycket som hon.

 

Hon slog sig ner på en sten längs ån, lät pipan till geväret luta sig mot en tallstam och lät Picasso dricka av det kyliga vattnet. Tankarna snurrade som den ivrigaste karusell någon skådat. Hon viste precis vad hon ville. Att aldrig vara med om det här mer.

 

Tankarna föll på Rickard. Hur ord och meningar kan överta en existens att orka hålla ihop. Han var expert på det. Att bryta isär isblock till de minsta molekylerna inte ens en kemist kan se. När ens egen bok var öppen för läsning brände han sidorna och blundande undertiden elden åt upp innehållet. Det var ett sorgligt kapitel som blev kvar. Kapitelet när han for iväg den där tidiga morgonen medan hon fortfarande sov.

Johan var kvar i skallen. Han kunde liksom aldrig försvinna helt och hållet. Spåren av honom var en besk eftersmak av alkohol och sortsvarta ögon. De bästa minnena var i himlen med hennes föräldrar. Båda barnen. De kunde aldrig ha fått någon chans, hon visste det mycket väl. En framtid skulle hon aldrig kunna ha gett dem med Johan som far.

Att svika var Joel ett ess i. Som hon väntade om kvällarna. Satt upp i timmar för att få höra att han var där för henne skull. Morgonen var alltid sig lik, han kom hem tidigt och gick lika fort. Hon vet inte varför dem kämpade så, när det stod skrivet att han aldrig älskade henne.

 

Hon suckade tröttsamt och klappade Picasso på kinden.

–                    Du ska inte vara rädd, vi ska till ett bra ställe.

Picasso la sig tröttsamt ner i mossan och väntade på att matte skulle fortsätta men hon var tyst och slutade klappa honom.

 

 Hon tittade upp mot himlen och såg en havsörn sväva på himlen. Hon njöt av blotta tanken på att befinna sig där. Där uppe.

I sorgens värsta stunder tog tron till mod för att känna styrka. Även nu hjälpte det. Knäppte sina händer och viskade en bön som hon lärt sig sedan barnsben. Om det fanns något gott där uppe så var det dit hon ville komma. Picasso kunde inte känna mycket men ensamhet visste han vad det betydde. Hon satte sig på huk framför honom. Smekte hans varma kind och viskade:

–                    Du ska inte vara orolig, vi möts där uppe. Du och jag.

Picasso flämtade och slickade henne på näsan som om han förstod.

Hon riktade geväret mot hans huvud och knäppte till ett skott. Det gick inte mer än en sekund fören han var borta. Tårarna rann och paniken kom fortare än väntat. Det kändes som om hon stod i en djungel utan slut, en dusch som väller ut av lera och ett liv som gick till spillo. Hon riktade geväret under sin haka. Tänkte i två sekunder, valet var lätt och hon lät några sista tårar falla innan hon låg bredvid Picasso. Död. Borta.

 

En euforisk känsla genomfor henne när hon flög sakta bland vita moln. Kärlek och viskade ord slöt sig nära hennes hjärta. Hon stod medvetet, fast ändå som om hon inte var där. På en äng möttes de upp igen. Hon och Picasso. Hon hade för en gång skull valt rätt.