Som i en dröm

 

Hon suckade tröttsamt och klappade Picasso på kinden.

- Du ska inte vara rädd min vän, vi ska till ett bra ställe.

Picasso la sig tröttsamt ner i mossan och väntade på att matte skulle fortsätta men hon var tyst och slutade klappa honom.

Hon tittade upp mot himlen och såg en havsörn sväva på himlen. Hon njöt av blotta tanken på att befinna sig där. Där uppe.

I sorgens värsta stunder tog tron till mod för att känna styrka. Även nu hjälpte det. Knäppte sina händer och viskade en bön som hon lärt sig sedan barnsben. Om det fanns något gott där uppe så var det dit hon ville komma. Picasso kunde inte känna mycket men ensamhet visste han vad det betydde. Hon satte sig på huk framför honom. Smekte hans varma kind och viskade:

- Du ska inte vara orolig, vi möts där uppe. Du och jag.

Picasso flämtade och slickade henne på näsan som om han förstod.

Hon riktade geväret mot hans huvud och knäppte till ett skott. några hundradelars sekunder och han var borta. Tårarna rann och paniken kom fortare än väntat. Det kändes som om hon stod i en djungel utan slut, en dusch som väller ut av lera eller ett liv som gick till spillo. Hon riktade geväret under sin haka. Tänkte i två sekunder, valet var lätt och hon lät några sista tårar falla innan hon låg bredvid Picasso. Död. Borta.

En euforisk känsla genomfor henne när hon flög sakta bland vita moln. Kärlek och viskade ord slöt sig nära hennes hjärta. Hon stod medvetet, fast ändå som om hon inte var där. På en äng möttes de upp igen. Hon och Picasso. Hon hade för en gång skull valt rätt.


Kommentera här: