Flyga drake utan vind - del 9 SISTA DELEN

Del 9 och sista delen. Skickar ett svart tack till er som tålmodigt läst. Önskar alla hade en sådan energi. Tack. Tar nu farväl av Arvid och Anna. 

 

Det hade varit en sådan där underbar dag. En sådan dag som aldrig ville ta slut. Solen lyste och speglade naturens färger i tusentals nyanser. Gräset var daggvått på morgonen när hon hade stigit upp, allt var perfekt. Nästan obehagligt bra. Hon var så lycklig. Att det alltid skulle vara vi. I evighet, ända in i döden.

Kaklet runt elden var nymålat. Det rosor som växte runt gjorde stunden levande. Radion i köket spelade musik på våg volym.

- Du fyller trettio i år älskling, vad ska vi hitta på? Avbröt jag stunden och svepte henne över mig med ett leende.

Anna la sig över mitt bröst och suckade.

- Ingenting, vi gör det vi gör nu, det tycker jag är bäst. Vi lever tillsammans, det är det som gör mig lycklig.

 

Hon kysste mitt bröst och tog mina händer.

- Vi lever i nuet snälla, jag vill bara ha dig här just nu, det är min högsta önskan.

Jag nickade förstående och satte mig upp mot kuddarna på golvet. Jag svepte filten över hennes rygg och smekte henne i håret.

- Självklart, så vill jag också ha det.

Jag fäste blicken på hennes kropp och smekte den med blicken samtidigt som jag strök fingertopparna mot hennes mjuka arm. När han kom ner till handens insida, studerande han noga hennes linjer med en uppmärksam blick.

- Du har en kort linje i handen, betyder att du kommer dö ung.

- Usch, som du talar, du och ditt skrock, hur kan du tro på sådant?

Jag skrattade till med handen på hennes huvud där jag kunde fläta in fingrarna i hennes lockar.

- Klart jag inte gör, aldrig, du och jag kommer leva för evigt.

***

Skrivmaskinens knappar gick på glöd. Orden var viktiga att dokumentera. Jag visste att hon längtade efter frid, men hade tålamodet och viljan kvar att leva. Tårarna rann som en fors en varm vårdag när jag beskrev hennes viljestyrka till livet och hur vi skulle leva tillsammans i kärlekens namn. Men så blev det inte. Nu var jag på sidans slut, det blev en bra sammanfattning. Precis som hon ville ha det. Så som det inte heller blev. Jag är inställd på ensamheten. Väntan på min egen död.

De sista orden var klara. Önskan blev inte direkt mindre när jag slutligen skrev de sista orden: ”till våra barn, om vi hade haft några.”

Jag rev loss sidan och la den under högen av redigerade papper. Rättat, färdigskrivet och klart. Jag tog ett andetag för att känna känslan av klarhet.

Utanför fönstret gick solen ner i väst. Dagen gick mot sitt slut. Jag tog papperna i min famn, hörde henne hosta svagt, liksom dolde sjukdomen i sig själv. Jag tog av mig glasögonen och la dem bredvid skrivmaskinen.

Varje dag, den här hösten, kunde solen aldrig lysa in. Jag saknade dig, tänkte jag och torkade tårarna. Igår sa hon små ord ur blodet som rann ur mungiporna: ”Allt är förstört, det finns inget mer att leva för. Inse det. Det är tid nu.”

Pålitligheten fanns kvar, blott bara en tanke. Som levande död fanns det inte mycket liv att lita på.

Att livet skulle vara lika grymt som hösten själv. Att sommaren skulle svika våra liv tillsammans. Att hon skulle tro på att Gud ville ha henne tillbaka. Nu när jag ska bli ensam. Nu när jag ska bli änkling. Aldrig mer någon kärlek att dela.

Tiden var ännu inte slut. Jag skyndade mig till sovrummet för att visa henne boken.

Den bleka sängen drunknade i svett. Hon hade sovit. Bröstet var blankt och ifrån kinden rann det, inte svett utan tårar. Smärtan i kroppen. Svagheten i själen. Allt på samma gång.

Anna hostade till och ut på kudden skvätte det blod. Jag hukade mig över henne, la boken på sängbordet. Hon ryste till och försökte titta upp men blicken var tung av börda och ögonlocken var tunga som sten. Jag smekte henne över kinden och höll hennes hand för att stärka hennes trygghet.

- Jag är här, försökte jag lugnade henne med även om det var lönlöst. Jag visste inte ens om hon hörde.

Ibland fick jag kontakt men för det mesta sov hon.

Några minuter gick och jag passade på att bädda sängen ren, badda henne ren, borsta hennes hår och bädda ner henne. På nattduksbordet låg bibeln. Förut ville hon att jag skulle läsa varje kväll. Nu ville hon mest höra vilket väder det var.

Anna brukade säga att Gud hade en mening med hennes lidande, hennes synder var anledningen till hennes plågsamma död. Jag ville ryta åt den där hemska Gud som så elakt lät människor lida, om det nu var som Anna trodde.

Han kände igen de där tankarna om Guds straff. Det var inte Annas tro. Hennes far hade lurat i henne. Drömmarna om änglar, gemenskap och kärlek. Nä, tänkte jag, han visste mycket väl vem som låg bakom hennes prat.

Men nu låg hon bara där, vacker och skön som dagen. Hon tittade upp och hostade till. Jag var snabb med att hålla en trasa framför hennes mun. Jag la bort den för att hon skulle slippa se.

Hennes kropp var som ett blåmärke. Ömt och kallt. Jag ville värma henne men hon tittade upp som om stunden var kommen.

Jag blottade min kropp nära hennes, värmde hennes bleka och gropiga hy, snudd på gråskimrande i blotta tanken av döden.

Det var inte långt kvar. Hon höll försiktigt om min rygg för att känna min närhet. Jag viskade för henne hur vacker dagen hade varit. Att rådjuret även idag stod utanför dörren och åt tulpaner. Jag berättade även att hennes far hälsade, men det var lögn.

- Nu är din bok klar, viskade jag och försökte titta in i hennes klarblå ögon som skummades bort i grått skimmer, nu vet dem, nu vet dem allt om dig, älskling.

Jag såg rädslan i hennes ögon, ville hjälpa henne.

- Du ska inte vara rädd, jag är med dig. Man ska inte vara rädd för att dö. Det säger bara swish! Sen så står du som en ängel. Älskling, det gör inte ont! Jag grät men ville inte visa det men hur skulle jag ha kunnat hålla tillbaka tårarna.

Hennes hår låg vackert längs axeln, jag försökte få kontakt med henne men det var lönlöst.

- Var inte rädd, älskling, jag kommer till dig sen, vänta på mig.

Jag kände hur hennes hand blev kall i min, hur hon drog sina sista andetag. Inget mer lidande, inget mer hostade eller gråtande av smärta. Allt var bara lugnt. Jag förstod att det skulle ske, jag hade väntat länge men ändå kunde han inte låta tårarna sluta komma. Jag höll hennes skal i min famn. Sängen värmde oss även om hon inte var kvar längre. Hon var borta.

Jag blundande, såg henne på ängen med sitt blonda hår som vinden tog tag i. Hon hade den där vackra vita klänningen hon bar en gång, en sommar. Jag såg hur hon kallade på mig, hur hennes läppar sakta formade mitt namn. Hon fanns där men gick inte att ta på. Helt plötsligt kände jag hur bröstet blev tungt, att jag inte orkade andas. Ville finnas där på ängen med henne. Viljan var stor. Jag blundande hårt, kände hur jag sakta tynade bort i en känsla som for genom min kropp. Sövde mina lemmar och rullade in mitt samvete i ett litet blad. jag slapp tänka, slutade känna mina fingrar, ljudet försvann, synen blev blott bara ett ljus. Allt var borta.

***

Vinden tog tag i det översta pappret. Fönstret var öppet och det landade mjukt på golvet. Än idag står det skrivet i deras historia. Gömt i någon bokhylla. Långt inne på de dammiga hyllorna. På de första sidorna stod det skrivet bakom framsidans tryckta blad: Som att springa genom den vackraste våren och blunda för lycka.

 - Sigrid.S

 

Kommentera här: