Flyga drake utan vind - del 3

Del 2: De två männen har förstått vad som krävs för att vinna Annas liv och kärlek. Anna mötte sin far efter mässan, nu är det Söndagsskola.
 

Konfirmanderna kom på eftermiddagen. De skulle lyssna på Guds vilja till deras ärofyllda stund, Hans tro på deras lycka. Anna kunde det utantill, sedan hon blev konfirmerad hade hon fått lyssna på det där flera gånger. På något sätt försvann hoppet desto fler gånger hon hörde det. Som när man hade lärt sig sticka. När hon väl kunde det så var det bara att hålla på.

Hennes far ansåg att ingen var hopplös, alla gick att få över på rätt sida. Det var väl så, tänkte Anna och såg på klockan att den visade fem. Söndagsskolan började om en halvtimme. Det fanns just en sak som gav henne mer hopp än konfirmanderna, barnen. Dop var det vackraste hon fick ansvara för. Den lilla varelsen som inte visste vilken stor värld den har kommit till, inte visste vilka utmaningar som väntade. Den bara låg i prästens famn över dopfuntet i sin långa klänning och förstod inte hur lång tid och vilka påfrestningar och allt möjligt som påverkar en genom livet! Tills den dagen då klänningen var invuxen och konfirmationen skulle ske.

Anna älskade barn, det var bara så. Begravning och bröllop var en del av livet men dopet var början till allt. Alla val och all historia. Den var viktig. Man föds och man dör, så står det skrivet, tänkte Anna och lämnade bänken för att bege sig.

 

De avslutade tryggare kan ingen vara och bad en pojke läsa högt ur katekesen. Dagny nickade åt honom och bad han sätta sig när sidan var slut. Hon stannade upp i talet. Harkade sig när hon såg våren utanför kyrkfönstret. För visst är våren vacker? Som en fjäder hålls den inne hela vintern och sen flyger den ut i ett glädjande skutt, rakt ut i landet och tog all ondska med sig. Som första kyssen gav det en skjuts in i framtiden och hoppet kunde leva vidare. Hon fick fokuset tillbaka och de sjöng tillsammans en sista psalm.

Hon la inte märke till mig, som med min störtförälskelse under högmässan, mötte mitt kusinbarn efter söndagsskolan och hur jag med trånande blick följde varje steg hon tog. Jag stannade pojken för att få en sista blick ifrån hennes närvaro. Vi traskade senare hemåt, jag höll hans hand och vi kunde höra hur lommen visslade fridfult bortåt en sjö där vi gick längs grusvägen.

Anna drog ett djupt andetag, en doft av att luften var lätt fuktig, som en osynlig kraft i växterna kom denna doft och trängde sig in i hennes förfrusna kropp. Anna började gå hemåt, gruset under skorna rasslade som aldrig förr. Hon fick en tanke om livets slut, om framtiden och när allt skulle börja. Val var inget att tänka på, det stod hennes far för. Hon hade en hemlig önskan om att den han valde skulle vara precis som i en saga, hennes prins någonstans i världen. Fast hon visste att det var bara en dröm. Ödet fick avgöra och då kunde det bli precis vem som helst.

Bakom syrenhäcken såg hon skymten av prästgården. Hon ökade stegen men stannade till vid vägkanten och plockade en syrenkvist i deras häck. Hon satte i den i buketten som hon använde vid Söndagsskolan.

Grusuppfarten var krattad när Anna trädde in på gården. Bakom det stora huset blommade äppelträdet och under hade dem tagit fram trähammocken men Anna fortsatte mot dörren. På stentrappan satt huskatten och slickade sin tass.

Efter middagen drog sig Anna upp på sitt rum. Satt vid skrivbordet och tittade ut genom fönstret med skrivboken framför sig och pennan i handen. Hon citerade bibelcitat och drömde sig bort om framtiden. Jag brukade ställa mig vid grinden. Det var ett ställde där jag såg rakt in i hennes rum. Det fick bli snabba blickar upp på övervåningen då hon alltid satt där vid fönstret, stilla som ett skimmer av hjärtan skrivandes på något. I mina tankar var det hon som knackade på dörren, det var hon som delade mina drömmar och viskade mitt namn i natten.

 

Vårdagarna fortsatte som om ingenting. Efter söndagsmässan var det bara att knata hem för den unga prästdottern. På vägen hem körde en häst med ploge på åkern bredvid hennes hus. Anna kände igen mannen som i svettigt linne smackade på hästen. Det var den nyanställda trädgårdsmästaren, jag, som ärvt ett torp norr om Prästgården. Men hon visste inte att det var just jag som helt obegränsat älskade varje del av henne. Jag körde just förbi med plogen när hon gick mot sitt hus. Hon hörde hur hästen frustade och en röst visslade till. Anna vände på huvudet så hennes blonda lockar hoppade över till andra axeln. Jag fick en varm känsla inombords, precis som den gången jag läste Den unge Werthers lidanden och lärde mig betrakta kärlek med nya ögon. Nu kunde jag kände samma kärlek för henne som jag antog att även flera hade gjort, men min var starkast, det visste jag mycket väl.

Bortifrån åkern kom den unge mannen, det var jag, gåendes mot henne. Jag var framme innan hon han tänka till. Rättade till slipsen och sträckte på mig innan jag tog talet till.

-                      Är du Fröken Olsson?

Hon nickade försiktigt och sa sitt namn, jag fortsatte.

-                      Sjöberg, säg Arvid snälla. Mitt kusinbarn går i söndagsskolan i din klass.

Jag blev tyst och svalde. Visste inte vad jag skulle säga. Fastnade i hennes diamantögon med ett leende samtidigt fick jag en känsla skrikandes av obehag och kände hur ödet låg i min hand.  Jag harklade mig och flackade med blicken.

Anna log under lugg, hatten prydde hennes mystik i ögonen. Även om de var livlösa och trötta tröstade hon sig med ett blygsamt leende. Det var en sorg att se något så vackert, det gjorde ont i mig. Jag önskade lycka från ovan jord, andades för att få in doften av hennes närhet. Den var så nära men ändå så fruktansvärt långt bort. 

-                      Han kan ju vara lite bråkig, om du vill att jag säger till honom då gör jag det.

-                      Det går fint, du behöver inte oroa dig.

För första gången såg jag henne le ordentligt men hon tittade under lugg, blygsamt som om hon blev övervakad. Kanske skämdes hon över att prata med mig? Vi var ju ändå inte samma, inte lika, inte mänsklig på samma plan, hade jag hört.

Hennes hållning slutade att vara stel och obekväm, hon slappnade av, rättade till pärlorna runt halsen. Anna sände något till mig den dagen, en gnista om hopp. Jag kunde inte släppa henne ur mina tankar.

-                      Säg till, om det är något, jag skrattade till av nervositet sedan sa vi adjö och lämnade varandra med en fantasi i tanken som drömde sig bort.

Hon försvann bort och mina tankar hamnade hos åkern och plogen igen.  På grusuppfarten stod en blå jaguar parkerad. Anna gick mot sitt gods och mötte sin hushållerska på vägen in som artigt öppnade ytterdörren åt henne. Anna fick en chock när en ung man i brun kostym mötte hennes syn innanför dörren. Han kysste hennes hand och presenterade sig som Erich von Minden.

-S.Sköldblom

Kommentera här: