Flyga drake utan vind - del 2

Del 1 - Anna har precis anlänt till kyrkan  och sitter nu där med oro och nerovistet inför nästa drag.
 
 
Del 2

På rader bredvid satt två unga män, det var jag och en vän. Jag kunde knappt hejda min störtförälskade till Prästens välskapta avkomma. Alla visste vem hon var men vi blev lika förvånade att hon dök upp, andfådd och med fuktiga lockar. När jag sneglade åt hennes håll och log åt hennes eleganta och raka profil blev ögonen som fastbundna i hennes magnetiska fält. Hon var en magnet. Drog allt till sig, den vackraste magneten av alla. Min vän märkte tydligt att jag distraherades av flickans skönhet. Hennes blonda hår, de glittrande ögonen som förtrollade alla män, fick regndropparna runt hennes rosiga kinder spela med i den glädjesången inom mig och de smultronröda läpparna lockade mig tillbaka till sommarens varma dagar. Hon hade ett sätt att existera jag inte trodde fanns.

-          Försöker du med henne hamnar du i graven, det förstår du väl?

Jag vaknade ur min trans, min vän spärrade ögonen i mig och nickade åt flickans håll.

-          Glöm henne, fräste han tyst.

Kanske anade jag även en smula svartsjuka från honom. För att jag, trots alla odds vågade erkäna min förälskelse i Anna. Jag grubblade under hela gudstjänsten på vad min vän hade sagt, trots allt. För ryktesvägar hade alla hört att det var lönlöst. Ryktesvägar visste alla att det var bortkastad tid.

Anna sneglade sig om kring medan hennes far läste bönen. En man i mossgrön kavaj kastade inga kritiska blickar då han var fullt upptagen i sin bön. Anna låtsades om som om hon befunnit sig där i en evighet. I sina tankar anade hon vad andra bad om men hon själv bad bara om nåd. Bönen började likna mer ett rop på hjälp. Prästen vände sig till församlingen med öppen famn.

Jag slog upp psalmboken, vi reste oss. Prästen tog ton och orgelns musik kändes enda ner i fötterna. Jag sökte henne med blicken när folk hade rest sig. Hon var något kort, stod bakom en man i mossgrön kavaj. Jag försökte fånga hennes blick. Det var uppenbart att hon inte såg in i mina ögon på det sättet jag hoppats men till min förvåning såg hon hur jag stirrade på raden bredvid. Hur mina ögon tindrade av nyfikenhet, hon la märke till det. Jag vara bara förblindad av mitt liv, blind att förstå att bakom hennes nonchalanta blick fanns en gnista av kärlek. Jag kunde antyda i hennes ögon att de drog mig till en annan värld. Det var som om alla natur, all mänsklighet stod alldeles stilla. Som i en dröm.

 

Kyrkans rader stod tomma när folket hade gått. Hon följde inte strömmen, stod med blicken mot sin far och hörde hur sista man stängde porten. Hennes far harklade sig, Anna tog steg närmare honom det var jobbigt men solljuset som sken in genom alla fönster värmde hennes stressade kropp och gjorde den lugn. Samlad stod hon och på första bänkraden slog hon sig ner. Anna sneglade åt hans håll och bakom glasögonen syntes trötta ögon men hon anade en viss frustration. Med kraft slog han igen boken och höll den bakom sin rygg. Han tittade upp över altaret och gjorde korsets täcken. Anna vände upp blicken och drog djupa andetag för att lugna pulsen. Guldfärgade detaljer och frälsarens moder som på knä, bönade för sin son, fick henne att tänka på något bättre för några sekunder innan han tog långa steg fram till henne. Anna anade ett visst förakt i hans grubblande blick.

-          Ska jag behöva skämmas över min egen dotter?

Han ställde henne mot väggen. För visst, tänkte Anna, han skulle skämmas, det var dumt att komma försent.

Han tog av sig glasögonen, tittade upprört ner i marken med en suck. Hon märke på hans ängsliga hållning att han inte var nöjd.

-          Jag vill inte höra någon bortförklaring, skärp dig hädan efter.

Det blev en nervös nickning, orden samlades bara som en tjock gröt i tungan, bäst att vara tyst.

Han sträckte stolt på sig, ett nervöst tecken på att han skulle byta samtalsämne, det hade hon lärt sig.

-          Jag har delat upp det så att du tar barnen ikväll.

-          Förlåt, hon försökte se upp på honom där hon satt oroligt på bänken.

Hon kunde inte slappna, sedan så gick han, så släpptes oron. Han lämnade henne där, hon fick sitta och tänka själv.

 

Min vän och jag skulle gå skilda vägar efter mässan. Han skakade på huvudet när jag åter igen talade i poetiska ord om hennes skönhet.

-          Vad har du för visa ord att skryta med? Jag har ju berättat för dig vad Pastorn skulle göra med sin dotter, de berättade för mig när jag jobbade där.

Min vän jobbade som dräng men hade för ett par år sedan skött Prästens hästar.

-          Du är väl inte märkvärdig, bara råkat ärva ett hus, du skulle aldrig få henne.

Han bara fortsatte, jag slutade lyssna efter ett tag. Sparkade i gruset lite nonchalant.

-          Jag måste få träffa henne, jag måste få se henne igen! Hjälp mig, snälla.

-          Börja jobba på godset.

Och det var min början. Vår början.

- S.Sköldblom

Kommentera här: