Flyga drake utan vind - del 4

Del 3: Anna har fått kontakt  med den nyanställde trädgårdsmästaren, Arvid, och har just kommit hem efter en mässa och möter Erich von Minden i sitt eget hem.
 

–                    Herr Minden har sett fram emot att träffa dig, log Annas far när han kom ifrån salongen och mötte Erich von Minden och Anna.

–                    Trevligt, neg Anna och presenterade sig.

Missionärer och utländska pastorer var en vana i Prästgården och Anna var van vid nya ansikten. Men att hennes far hade bjudit hem en tysk disponent var av det unika.

–                    Jag skulle just bege mig, log Erich, men ett glas champagne till kan väl inte skada? Han visade Anna mot salongen och Annas far var inte sen att följa med.

Mötet kändes både oplanerat och onaturligt. Fader Olsson var nervös och försökte få mötet mellan disponenten och sin dotter så bekvämt som möjligt. Efter ett glas kändes stämningen lättare och Herr Minden var en pratsam karl så det var aldrig tyst. Öppna spisen sprakade och det hann bli sent in på kvällen. Anna hade fått veta att Erich von Minden var delägare i vapenindustrin i ett familjeföretag.

–                    Jag är född i Sverige men mor ville att jag skulle växa upp som far, därför skickade de mig till mina släktingar nere i München på min 16 års dag. Sedan dess är jag bosatt där.

Anna hejdade en gäspning, hon var trött men var tvungen att lyssna klart på Erich innan han for vidare. Hon tyckte det var underligt att hennes far lät honom stanna så länge på en söndag då han gärna ville vara ensam och be. Men Anna antog att det var något viktigt med denna man. Kanske ville hennes far utöka sitt predikande i Tyskland?

–                    De ville att jag skulle välja min fars väg men jag tror att Gud har andra planer för mig efter min mission. Jag tror min framtid vilar i farbrors företag.

Fader Olsson nickade intresserat och smuttade på likören. Intresset var högt för Erichs affärer och Anna kunde se i hans ögon hur Fader Olsson nästan önskade att det vore hans egen son.

Erichs självsäkra uppsyn kunde göra vem som helst avundsjuk. Han drack nöjt av champagnen, kammade fingrarna genom det blonda håret så fettet fastnade under naglarna. Han dammade av ena axeln med handen, rättade till kavajen med samma säkra flin. Hållning var stolt när Erich började berätta om sin farbror. Hans lovord och sitt vackra Tyskland. Fader Olsson blev stum av förvåning över Erichs ägor och kretsar. Det var bättre än väntat, Erich var mannen Fader Olsson länge sökt. 

-                       Och det har visat sig blivit en mycket lyckad affär, avslutade Erich i ett skratt om sin berättelse om Familjens väg in till rikedomar.

Han smilade lika nöjt som förut men med en vass tunga som liknade en orms. Självgodheten var att ta på. Anna genomskådade den med en enda blick. Hon var analytisk och tillbringade mycket tid åt att skåda och fundera, det hade blivit en lärdom. För även om Erich varkade ohyggligt trevlig och charmant kände Anna på sig att otryggheten började krypa fram. Hela kvällen hade hon känt sig lugn och tillfreds men hans blickar var otroligt starka, det var som att simma genom havet utan att veta det värsta tänkbara fanns under ytan. Hon kände rädslan komma när Fader Olsson tittade bort i en sekund och Erich började sakta smeka sin hand längs hennes ben. Anna spärrade förbryllat ögonen på Erich, flyttade sitt ben men han drog bara på mungipan i ett lika självsäkert leende som skrämde henne. Hon ställde glaset åt sidan.

–                    Hoppas att ni lyckas med era planer, log Anna milt, jag ber om ursäkt men jag måste bege mig, välsigna dig.

Hon såg att Fader Olsson visade Erich åt biblioteket och Anna begav sig hastigt där ifrån. Hon längtade efter en kopp te och få krypa ner i sängen med Theo. Innan hon somnade försökte hon sudda bort tankarna om framtiden, hon visste att den var planerad bara inte hur och hon visste också att det skulle bli en ändring. Hon var i den åldern nu, åldern att möta en livspartner.

I Prästgårdens trädgård dansade fjärilarna som om de aldrig sett solen förut. De små rummen runt alla rosbuskarna skapade en omfamnad känsla. Idag stod krukor pyntade med spets och björkriset runt entréporten gjorde att jag visste att dagen var kommen. Det kändes inom mig, hushållerskorna hade tisslat och tasslat om Erich von Minden. Så klart jag hade fattat vad som skulle ske.

Pastor Olsson försökte låtsas om som om Erich bara av ren slump råkade vara där. När Fader Olsson var på väg in rullade bilen in på grusplanen. Vinden blåste tag i hennes lockar och hon fick fingra bort dem ifrån ögonen för att kunna urskilja mannen femtio meter i från henne. Den omtalade Erich. Fader Olsson låtsades spela förvånad när han kom gående emot dem sedan visade han Erich till baksidan av huset och vinkade bort Anna.

Genom fönstret såg hon Erichs stolta hållning. I profil smalnades hans ögon när solen sken, en jagande blick visade han upp mot himmeln. Efter ett långt samtal ute i trädgården kom hennes pappa in med stormsteg.

–             Von Minden är en mycket bra karl, ta på dig något vackert!

Hon bejakade sin fars entusiasm med ett lugnt leende. Han ville ändå det bästa, ansåg Anna.

Utanför hörde hon deras konversation. Att han skröt på, det märktes tydligt. Anna skakade på huvudet med en suck när hon hörde pratet om allt hushållsarbete hon kunde utföra. Ifrån köksfönstret kikade hon ut på Erich. Det var svårt att sluta tänka på honom. Skulle hon vara orolig? Skulle hon vara glad? Anna hade svårt att bestämma sig. Ännu var personen bredvid henne framför altaret en osynlig skugga. Var det Erich som skymdes i svart kostym? Anna visste inte hur hon skulle tänka, oron var som en dimma av skräck. Direkt när han kom upp i skallen blev gestalten vid altaret så tydlig men det var väl som hennes pappa brukade säga. Ja, vad brukade han säga? Slutsatsen blev att Erich var bäst för hennes familj. Anna svor, det hjälpte inte heller.

Erich bar en brun kavaj, matchande kostymbyxor i slimmad passform. Hon mötte hans blick när hon hällde några droppar kaffe i hans kopp. Erich tackade artigt och följde hennes gång med en kritisk blick. Det var bara inte att hon kände sig iakttagen när hon gick runt bordet, när hennes pappa talade storordigt om henne skämdes hon också.

Fader Olsson reste sig efter en timmes prat med Erich. Anna hade lyssnat till det hon kunde, mer än hälften av tiden fick hon vara inne men nu satt hon där. Erich la benen i kors. Vinden greppade tag i syrenens blommande doft och blandade sig med hans rakvatten. En doft som inte var bekant, en främling.

Erich svepte den sista droppen kaffe. Sträckte fram sin hand över bordet och log samtidigt som han sa sitt namn. Anna hälsade på honom, inte lika tveksamt som hon först trodde, nervositeten försvann. På kavajen satt en vapenformad bröstnål. Den symboliserade någon klubb. Hon granskade hans kortklippta kammade hår, det låg slätt och så perfektionistiskt rakt att det liknade ett konstverk. Erich satte sig på knä, Anna blev chockad, hon förstod vad som skulle ske.

-                      Fröken Olsson, vill du gifta dig med mig?

Flyga drake utan vind - del 3

Del 2: De två männen har förstått vad som krävs för att vinna Annas liv och kärlek. Anna mötte sin far efter mässan, nu är det Söndagsskola.
 

Konfirmanderna kom på eftermiddagen. De skulle lyssna på Guds vilja till deras ärofyllda stund, Hans tro på deras lycka. Anna kunde det utantill, sedan hon blev konfirmerad hade hon fått lyssna på det där flera gånger. På något sätt försvann hoppet desto fler gånger hon hörde det. Som när man hade lärt sig sticka. När hon väl kunde det så var det bara att hålla på.

Hennes far ansåg att ingen var hopplös, alla gick att få över på rätt sida. Det var väl så, tänkte Anna och såg på klockan att den visade fem. Söndagsskolan började om en halvtimme. Det fanns just en sak som gav henne mer hopp än konfirmanderna, barnen. Dop var det vackraste hon fick ansvara för. Den lilla varelsen som inte visste vilken stor värld den har kommit till, inte visste vilka utmaningar som väntade. Den bara låg i prästens famn över dopfuntet i sin långa klänning och förstod inte hur lång tid och vilka påfrestningar och allt möjligt som påverkar en genom livet! Tills den dagen då klänningen var invuxen och konfirmationen skulle ske.

Anna älskade barn, det var bara så. Begravning och bröllop var en del av livet men dopet var början till allt. Alla val och all historia. Den var viktig. Man föds och man dör, så står det skrivet, tänkte Anna och lämnade bänken för att bege sig.

 

De avslutade tryggare kan ingen vara och bad en pojke läsa högt ur katekesen. Dagny nickade åt honom och bad han sätta sig när sidan var slut. Hon stannade upp i talet. Harkade sig när hon såg våren utanför kyrkfönstret. För visst är våren vacker? Som en fjäder hålls den inne hela vintern och sen flyger den ut i ett glädjande skutt, rakt ut i landet och tog all ondska med sig. Som första kyssen gav det en skjuts in i framtiden och hoppet kunde leva vidare. Hon fick fokuset tillbaka och de sjöng tillsammans en sista psalm.

Hon la inte märke till mig, som med min störtförälskelse under högmässan, mötte mitt kusinbarn efter söndagsskolan och hur jag med trånande blick följde varje steg hon tog. Jag stannade pojken för att få en sista blick ifrån hennes närvaro. Vi traskade senare hemåt, jag höll hans hand och vi kunde höra hur lommen visslade fridfult bortåt en sjö där vi gick längs grusvägen.

Anna drog ett djupt andetag, en doft av att luften var lätt fuktig, som en osynlig kraft i växterna kom denna doft och trängde sig in i hennes förfrusna kropp. Anna började gå hemåt, gruset under skorna rasslade som aldrig förr. Hon fick en tanke om livets slut, om framtiden och när allt skulle börja. Val var inget att tänka på, det stod hennes far för. Hon hade en hemlig önskan om att den han valde skulle vara precis som i en saga, hennes prins någonstans i världen. Fast hon visste att det var bara en dröm. Ödet fick avgöra och då kunde det bli precis vem som helst.

Bakom syrenhäcken såg hon skymten av prästgården. Hon ökade stegen men stannade till vid vägkanten och plockade en syrenkvist i deras häck. Hon satte i den i buketten som hon använde vid Söndagsskolan.

Grusuppfarten var krattad när Anna trädde in på gården. Bakom det stora huset blommade äppelträdet och under hade dem tagit fram trähammocken men Anna fortsatte mot dörren. På stentrappan satt huskatten och slickade sin tass.

Efter middagen drog sig Anna upp på sitt rum. Satt vid skrivbordet och tittade ut genom fönstret med skrivboken framför sig och pennan i handen. Hon citerade bibelcitat och drömde sig bort om framtiden. Jag brukade ställa mig vid grinden. Det var ett ställde där jag såg rakt in i hennes rum. Det fick bli snabba blickar upp på övervåningen då hon alltid satt där vid fönstret, stilla som ett skimmer av hjärtan skrivandes på något. I mina tankar var det hon som knackade på dörren, det var hon som delade mina drömmar och viskade mitt namn i natten.

 

Vårdagarna fortsatte som om ingenting. Efter söndagsmässan var det bara att knata hem för den unga prästdottern. På vägen hem körde en häst med ploge på åkern bredvid hennes hus. Anna kände igen mannen som i svettigt linne smackade på hästen. Det var den nyanställda trädgårdsmästaren, jag, som ärvt ett torp norr om Prästgården. Men hon visste inte att det var just jag som helt obegränsat älskade varje del av henne. Jag körde just förbi med plogen när hon gick mot sitt hus. Hon hörde hur hästen frustade och en röst visslade till. Anna vände på huvudet så hennes blonda lockar hoppade över till andra axeln. Jag fick en varm känsla inombords, precis som den gången jag läste Den unge Werthers lidanden och lärde mig betrakta kärlek med nya ögon. Nu kunde jag kände samma kärlek för henne som jag antog att även flera hade gjort, men min var starkast, det visste jag mycket väl.

Bortifrån åkern kom den unge mannen, det var jag, gåendes mot henne. Jag var framme innan hon han tänka till. Rättade till slipsen och sträckte på mig innan jag tog talet till.

-                      Är du Fröken Olsson?

Hon nickade försiktigt och sa sitt namn, jag fortsatte.

-                      Sjöberg, säg Arvid snälla. Mitt kusinbarn går i söndagsskolan i din klass.

Jag blev tyst och svalde. Visste inte vad jag skulle säga. Fastnade i hennes diamantögon med ett leende samtidigt fick jag en känsla skrikandes av obehag och kände hur ödet låg i min hand.  Jag harklade mig och flackade med blicken.

Anna log under lugg, hatten prydde hennes mystik i ögonen. Även om de var livlösa och trötta tröstade hon sig med ett blygsamt leende. Det var en sorg att se något så vackert, det gjorde ont i mig. Jag önskade lycka från ovan jord, andades för att få in doften av hennes närhet. Den var så nära men ändå så fruktansvärt långt bort. 

-                      Han kan ju vara lite bråkig, om du vill att jag säger till honom då gör jag det.

-                      Det går fint, du behöver inte oroa dig.

För första gången såg jag henne le ordentligt men hon tittade under lugg, blygsamt som om hon blev övervakad. Kanske skämdes hon över att prata med mig? Vi var ju ändå inte samma, inte lika, inte mänsklig på samma plan, hade jag hört.

Hennes hållning slutade att vara stel och obekväm, hon slappnade av, rättade till pärlorna runt halsen. Anna sände något till mig den dagen, en gnista om hopp. Jag kunde inte släppa henne ur mina tankar.

-                      Säg till, om det är något, jag skrattade till av nervositet sedan sa vi adjö och lämnade varandra med en fantasi i tanken som drömde sig bort.

Hon försvann bort och mina tankar hamnade hos åkern och plogen igen.  På grusuppfarten stod en blå jaguar parkerad. Anna gick mot sitt gods och mötte sin hushållerska på vägen in som artigt öppnade ytterdörren åt henne. Anna fick en chock när en ung man i brun kostym mötte hennes syn innanför dörren. Han kysste hennes hand och presenterade sig som Erich von Minden.

-S.Sköldblom

Omkring decembernatten

Vi far i släden
Du och jag
Den långa kalla färden
 
Jag ler
För i dina ögon jag ser
en gnista som lyser av åtrå
Dina ögon är magiskt grå
 
Genom en kraft ska vi vara oskiljbara
Inte fastna i svekets snara
lära oss att älska
giv oss styrka att stå
För vi två - Alltid ska gå!
Hand i hand
 
I livet vi får vår chans
Att forma färgen av Kärlek
I en annan nyans
 
Julen, är det svaret på min fråga?
Den fråga som söks
Ska glöden bli till låga?
 
Viskningar i mitt öra
En sång jag måste höra
Något så vackert kommer jag aldrig få se
 
När du sjunger tyst
om allt Julen oss ska ge
 
-S.Sköldblom
Bild:Google