Tidlösa klassiker

Brukar alltid stanna vid min kära bokhylla och bläddra i antika poesiböcker jag ärvt av mina farföräldrar. Ferlin, Boye och Gullberg. ord som aldrig går ur tiden. Jag vill bjuda på ett par personliga favoriter.

Nils Ferlin - Cirkus Tigerbrand

Jag lärde mig gå på händer
och strax måste mamma se.
Hon var den förnämsta publiken,
fem öre tog jag entré.

Det hela var bara ett vedskjul,
men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt,
den hette Tigerbrand.

Succén var klappad och given,
parketten glad och förnöjd.
Men cirkusartistens bana
blev ganska brant och fördröjd.

Rätt illa for han i världen
och mager blev han och skral.
Men ett tu tre hur det kom sig,
fick han upp en saltomortal.

Då kom där ett pris,
i våras kom där en medalj också.
Det skulle ha glatt hans mor,
men hon var inte hemma då.

Hon reste så brått och så vida,
hon är i ett annat land.
Långt bortom pris och medaljer
och Cirkus Tigerbrand.

Gustaf Fröding - En vintervisa
 
Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
 ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
 och frusen och kall är hela världen.
 Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
 och vandra och gå och förfrysa och dö,
 vart vandren I, vart leder denna färden?
 
 De tycka sig se ljus långt på villande stig,
 de skynda, de tänka att snart få värma sig
 och finna goda vänner i gårde.
 Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
 och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
 I mänskor, varen intet så hårde!
 
- S.Sköldblom
 

Sigrid spekulerar - hitta dina ord

 Vägen till skrivandet. En naturlig bana som hunger och sex. Jag har aldrig känt ett tvivlande på skrivandet eller mina tankegångar i kreativa världar. En sorts acceptans som jag vant mig vid. Precis som sex och hunger. Som att förstå att man är bög.
Och som det pretto jag är kan jag också på rak arm säga att det finns två typer av skribenter. Den typen som födes med den sugande känslan av att få ut ord som envist hoppar mellan tårna och huvudet. En sådan person som inte kan sätta sig i lugn och ro utan att plötsligt få tankarna på andra vägar. Som skapar något med sitt huvud, en välgenomtänkt historia som behöver berättas. OCH sen finns det dom, som betäcker bokförlagen och skapar äckliga kockböcker och dåliga deckare för att de "upptäckte" att de behövde skriva. Eller som jag vill kalla det, de behövde pengar. 
De skapar dåligt ryckte. Som att skrivandet skulle vara gjort för vem som helst. De är precis som en svensson som köpt en Lamborghini på sms-lån och tror att de är lika balla som James Bond. Knappast. 
 
Men oavsätt vilken personlighetstyp som skriver så har alla sin stil. Det äckligaste uttrycket som går att benämma. Att hitta sig själv i skrivandet. Man kan inte söka runt och "söka" efter sin personlighetstyp. Sådant skitsnack är bara till för amatörer som inte vågar trotsa jantelagens styrelse och våga tro på sina egna ord. Lagen lyder att du får ha vilken åsikt du vill, så länge du inte kränker någon. Vilket är ohygligt svårt i lättkränta gurklandets åsiktsspottande värld. 
 
Herr Guillou säger att "skrivkramp är för nybörjare". Ett citat som alltid intresserat mig. Vilket jag också tenderar att hålla med om. Om jag får förklara mig, grundeligt. Ordet skrivarkramp uppkom när personlighetstypen 2, den som "upptäckte" sin talang för dåliga deckare eller kokböcker, den personen satte sig ner en vacker dag och sa: jag har skrivkramp, jag måste finna inspiration!
Fine, inspiration behövs i alla lägen annas bli man en utböling i skogen som hakat sig frast på samma mening. Man måste leva. Men anedningen till att personen har kommit på sin diagnos "skrivkramp" är av det lilla skälet att personen inte kan skriva. 
En skribent, författare eller poet skulle ha satt sig ner, laddat orden i kroppen och när orden bildat en mening inuti kroppens celler hade de flugit ut på ett papper. Låt mig beskriva skillnaden en gång till. Personlighetstyp 1 inväntar sina ord för hen vet att de kommer när de ska, och då är det rätt tillfälle. Personlighetstyp 2 använder sig av ordet "skrivkramp" för en ursäkt för att hen inte kan skriva.
 
- S.Sköldblom