Stressande for Elise runt, rotandes bland pärmar och byråer. Hon letade länge bland papperna men lyckades inte hitta rätt. Patienten behövde högre dos och hon var tvungen att fylla i det men papperna var spårlöst borta. Norrgård hade åkt hem för dagen och Elise låste hans kontor och stängde alla skåp och dörrar. Det slog henne att Doktorn själv hade fått med sig hennes papper hem. 
I bilen hem tänkte hon svänga förbi hans hus. Elise visste att han borde en bit utanför, nära kusten. Hon åkte förbi stranden innan hon såg en stor kåk med hans bil utanför. Huset var gult och en stor altan prydde baksidan mot havet. 
Elise parkerade bredvid hans bil och gick mot ytterdörren. Musik hördes genom ett fönster och hon knackade försiktigt på för att se om han var hemma. 
Inget svar och Elise knackade igen. Hon öppnade försiktigt dörren och ropade men inget svar.
- Hallå? Dörren var öppen!
Elise tog ett steg in och ropade en gång till. Utan svar klev hon in i hans hall. Huset var stort och mycket havsinspirerat. Ifrån ett rum spelades jazz. Hon visste att han var en jazz-fantast och det var uppenbart att han var hemma. Rocken hängde på en krok och hatten lika så. Väggarna var klädda med gigantiska tavlor i någon modern konst. Obegripliga att tolka men de var nog vackra för experten. En smäll hördes ifrån ett rum och Norrgård klev ut med ett kastrullock i handen och förkläde runt magen. Han hade bytt om till en ledigare skjorta men svetten rann från hans hals och han såg mer än uppjagad ut av den rykande kastrullocket. När han fick se Elise stannade han till.
- Vad gör du här? Han tittade sig omkring och såg att hans dörr stod olåst öppen.
- Förlåt, Doktorn. Jag behövde en journal som du fick med dig hem. Elise log när hon såg hans förvånade min och den utrustningen i handen, behöver du hjälp?
Norrgård log milt, han nickade och Elise tog kastrullen ur hans hand. Under tiden Elise ställde fram hans hemlagade korvgryta och skar upp sallad var Norrgård och hämtade journalen. Han var tillbaka på några minuter och i sitt kök såg han hur Elise hade satt fart på hans kök. Hon nynnande tyst på skivan som spelades medan hon hackade en gurka. Norrgård hade svårt att hålla sig fokuserad. Hennes blotta närvaro gjorde att golvet gungade. Hon var en stormig dag på havet, en vindstorm genom Sahara. Hon var kärlesdropparna i hans blod. 
Han hälde upp lite vin i sitt glas, Elise gav honom en blick, det räckte gott för att han skulle le. Norrgård tog fram ett glas till och ställde det bredvid henne. Ljudet av vinet som hälldes upp guppade i glaset. De var båda tysta, kände på spänningen. Norrgård sänkte volymen och skålade med henne. Vinet var spanskt och smakade sött av frukt. 
- Te amo, Elise. 
Hon tittade upp på honom. Han kunde inte hålla viljan i styr, den drog sig mot hennes läppar. Vinets smaker kom allt närmare hans känslor. Snart blandade sig lukterna med varandra. När hans läppar snuddade vid hennes släppte Elise sitt glas och spillrorna låg på stengolvet. Norrgård började genast städa upp glasbitarna och torka vinet. 
- Förlåt, fnissade Elise och Norrgård började också skratta. Du behöver inte visa mer gentleman Doktorn, Elise började sig ner och hjälpte honom, talar du spanska?
- Min förra fru var spanjorska, vi bodde ihop i tio år tills hon träffade en yngre man.
Elise blev tyst i några sekunder. Väntade på att han skulle säga någonting.
- Jag visste inte, började hon.
- Ingen fara, jag är van.
- Så vad betyder det du sa?
Norrgård blev genast på bättre humör men fnissade bara tyst och plockade fram ett nytt vinglas till Elise.
- En annan gång, log Norrgård och gav henne glaset, vad säger du? Vill du dela min enkla måltid med mig? 
Han kunde inte låta bli att le, hennes ögon var fallande som en kattunges jamande. De var oemotståndliga som en bok. Hennes läppar var röda och fylliga som en vinbärsranka. Händerna smala som violinstråkar och naglarna röda som blod när hon la sin hand mot hans fingrar på glaset. Norrgård höll på att tappa hakan och leddes långsamt in i sin egen trans av hennes närvaro. Det var ljuvt att få bekräfta henne igen som en person och inte kollega, tyckte han. I själva verket var känslorna lika starka som ett åskväder. Det var ingen tvekan om att han stannade.
- Vackert hus du har, log Elise på andra sidan bordet. 
- Elise, avbröt Norrgård, jag måste be om ursäkt igen, du har varit öppen med namn och jag har inte presenterat mig, Hans.
Elise skrattade, allt han sa fick henne att le.
- Men för allt jag gjort, varit underlägsen och tyst. En ursäkt mång gånger om är du värd. För sedan bröllopet har jag känt starka känslor för dig men när du sa din ålder brast mitt hjärta.
- Hans, ålder är bara ett nummer i universum. Känslor är så mycket mer än det.
Hans var tveksam, han hade mött motgångar och kände till dess biverkningar bättre än antibiotika. Kärlek kunde bli som cancer. Svårt och obotligt. 
- Vet du hur gammal jag är? Du skulle kunna vara min dotter!
- Stolthet har dragit ner många män i sanden och jag tror inte det slutar här.
Hans hade lärt sig vid det hör laget att Elise hade goda åsikter med bestämda krav. Hon visste vad hon pratade om.
Trots de diskussioner och spända samtal var den där magiska känslan kvar. Hans kunde se hur de båda skrattade till och den hårda stämningen försvann med vinden. Plötsligt reste Hans sig, svepte vinglaset och gick fram till Elise, lyfte upp henne i sin famn och kysste hennes röda läppar. 
- Förlåt för allt, jag är bara en sur gammal man som inte kan bestämma sig.
Hon häpnades, men kunde inte släppa hans famn när han lyfte ner henne.
- Du är inte gammal, Hans. Du är perfekt.
- Nog kommer det en femtio-årskris snart skrattade han och kysste hennes läppar igen.
Hans tog tag i hennes kropp, lät handen flöda runt hennes former. Från hennes nacke ner till låren. Hans kände hennes mjuka hud under kjolen, värmde sin hand mellan hennes lår. Elise rös till, drunknade i hans läppar och kände sin tunga kittla till på hans. Hon fnissade till när hon kände hur han förde henne över bordet. Hur han långsamt smekte hennes ben och kysste hennes hals. Så fort hennes kläder var borta och Elise låg blottad naken på hans köksbord kravlade de sig ner på mattan. Hon fick av honom kläderna och Hans höll henne mot golvet medan han långsamt kysste henne längre och längre ner längs kroppen. Han lät sin tunga kittla hennes våta hinnor. Stormen genom Sahara var på gång. Busvädret på havet forsade fram. Han kunde ta vad han ville ha. 
- Vad du är vacker, log han när han kysst henne upp igen. 
Han kysste den blottade kroppen på matbordet och stickningar i benen kom fortare. Elise var inte sen att ge svar åt hans åtrå. Han njöt när han försiktigt och lugnt särade hennes ben. 

Den stora sängen bredde ut sig över rummet. Överlakanet låg nästan på golvet och vinden blåste tag i gardinerna. Doften av blommor och hav spred sig så ljuvligt i näsborrarna. På golvet strök dig en katt som vandrande ut på balkongen. När Elise klarnat upp såg hon att den stora sten-balkongen bredde ut sig runt huset. Pelargonerkrukor strök sig katten runt och jamade henne att gå upp. Vågskalpen hördes på långt håll och fåglar som kvittrade utanför huset. Solen värmde hennes kropp när hon gick ut på de varma stenarna. 
- God morgon min skönhet, log Hans och fimpade cigaretten. 
Elise blev överlycklig och kastade sig i hans famn. Hans tappade nästan sin hatt och spillde kaffet på servetten. 
- Vill du stanna för lunch? Log han och smekte henne över kinden.


Klänningen fladdrade med vinden och när hon tog hans hand kändes allt så perfekt. På en sten hade prästen ställt sig. Det var bara hon och hans. Precis som det skulle vara. Hans kysste hennes läppar när prästen gav tillåtelse. 
- nu är det bara vi tre, viskade hon i hans öra när prästen lämnat dom.
Hans stirrade förbryllat på sin nyblivna fru men Elise tog hans hand och la den på livets födelse rum. 
- vi måste berätta för dina föräldrar! De kommer bli så lycklig!
- den här gången kanske. Nu har de väl vant sig vid tanken på dig och mig. 
- var inte ledsen, jag ska ordna det här. Jag ska prata med Grunnar. Han kommer trivas med tanken. 

De for direkt. Bemötandet var Gunnar som på farstutrappan beskådande sin dotters illdåd.
- jaså, det är dags att komma hit. Och Doktorn har väl inget i det här huset att hämta. Och fröken kanske ska komma och ta hand om sina pinaler.
- jo, kära Gunnar, jag skulle vilja talas vid med er. 
Elise far kunde fnysa av de flesta men när det kom till klassamällets toppar så mjuknade han fort.
- ett glas på mitt kontor doktorn? 
- säg Hans snälla ni. 

Elise kysste honom innan de försvann iväg. Hans nickade förtroendefullt och började genast prata med Gunnar.

- mamma, jag måste berätta en sak. Lova att du inte svimmar. 

Gerd skrattade för sig själv. Misstankarna var höga men hon ville inte förstöra något. 
- Nu när Hans tar hand om pappa så vill jag att du ska veta att vi ska ha barn. 
- vad jag har undrat, suckade Gerd långsamt.  
-är du inte glad? Hans är mitt allt, ingen annan kan få mig så lycklig. 
- jag förstår det, var bara rädda om er. Och barnet. 

Hans spillde ingen tid. Han tog upp plånboken. Tittade  Gunnar rätt i ögonen. 
- vad vill du ha? 
Gunnar skrattade högfärdigt. 
- om du så har gjort henne havande eller gift dig med henne så kommer du alltid vara ett riktigt svin i mina ögon. Tro inte att din plånbok ska imponera på mig. Och vad tror du grannarna kommer säga? Ungmön som giftes bort med snuskfarbron Doktor Norrgård! 
Hans reste sig så konjaks glaset for i backen. 
- dom kan säga vad dom vill för jag älskar henne. Jag kan ta det.




Det var en timme kvar till nästa tåg skulle dundra in. Elise satte sig, trött av allt stressande på en vecka. Allt tjat om att hon var lat och dålig. Hon kunde inte hjälpa att hon var sur på sina föräldrar, de visste att det var ont om jobb i deras lilla by. Det var snudd på uppenbart att hon skulle bli tvungen att flytta. Majken hann först till Doktor Norrgård. Om det hade varit för två år sedan hade Elise blivit anställd först. Doktor Källgren var gammal klasskamrat med hennes far. Den nya läkaren kände inte så många och Majken hade bara tur att hon hann ringa först till honom. 
Det var på något sätt lite mödosamt att lämna byn igen. Hon saknade sin barndom här, Elise ville inte flytta. Det var motsträvigt att se tågen rulla in och folk kliva på. I sin ficka hade Elise en smörgås som hon började långsamt äta på. Varför vänta till tågresan när hon var hungrig nu? Hon började äta och tugga på smörgåsen. Ost från en gård i närheten och hemmagjort bröd. Nu skulle hon börja köpa eget bröd, för tillaga det fanns ingen tid för. Kanske kunde hon börja bre mackor och göra saft när den rätta maken kom in i livet. Men alla de Besserwissrar till karlar som hon mött under sin studietid skulle kärleken ta tid. Elise log för sig själv. Från parkeringen kom Majken springandes. Iklädd sin sjuksköterske-klänning och schalett. Elise blev så förvånad. Majken andades ut när hon såg sin vän. 
- Åk inte! Du måste höra en nyhet! Jag ska flytta! 
Elise blev så paff att hon var tvungen att fråga igen.
- Sixten är här, han har friat! Vi ska flytta ihop istället, han ville inte lämna mig här och åka själv. Är det inte fantastiskt! Vi ska gifta oss!
Flickorna skrattade av glädje, de skuttade och kramade varandra.
- Betyder det att jag kan börja jobba hos Doktor Norrgård? 
- Jag frågade honom om du kunde göra ett försök och han svarade ja.

Kyrkklockorna ringde och orgeln började spela. Elise hade köpt en ny pastellfärgad klänning till sin bästa väns ära. Tystnaden spred sig och bara ett par viskade fortfarande. Elise tittade sig omkring. Hennes föräldrar satt på raden framför och bredvid henne satt en man hon inte kände igen. Han hade mörkt hår som skiftade i grått.  När Majken trädde in blev hela församlingen paff. Allt var så vackert. Framme vid altaret stod Sixten. Elise log, att den förvirrade nyutbildade läkaren skulle falla för temperamentsfulla Majken. De passade så perfekt ihop. Vigseln var vacker och Majken såg lycklig ut. Elise tvekade på kärlek. Hennes naturvetenskapliga böcker var hon trolovad till. Kärlek var bara till för andra. Hon var stark, klarade sig själv ansåg hon. 
Elise sneglade på mannen bredvid henne under tiden Prästen läste ur högavisan. Han hade svart kostym och en smal slips. Välputsade skor och en spetsig näsa. I profil var han smal och ansiktet långt och manligt. Han var välrakad och lika fint kammad. Elise var tvungen att erkänna att han var stilig. Något annat kunde hon inte säga.
Vid utgången krokade de ihop och mannen tappade sin plånbok. Elise var snabb att ta upp den och gå efter honom. Han var snabb i stegen och i all trängsel ut ur kyrkan hann han gå iväg. Elise såg honom försvinna in till församlingshemmet och så fort hon kom dit var han borta.
Elise hade inte tid att leta efter mannen utan satte sig tillrätta vid bordet. Hon var placerad så hon såg bröllopstårtan framför näsan och den var frestade att se på. 
Under tiden öppnade hon hans plånbok. Ett visitkort textat med Dr. Norrgård ramlade ut. Elise var snabb att ta upp det. Han var alltså den nya doktorn, tänkte hon och slog igen plånboken. Just då slog sig ett välbekant ansikte ner bredvid henne. Doktorn sträckte fram handen. Elise blev nervös, han såg ordentlig ut.
- Fröken Eriksson? Så det är ni som ska börja arbeta på måndag. Ett sant nöje att få dela kvällen med dig här då.
Elise rodnande, han var artigare än hon trott. Festen började lite smått med champagne och snittar. De språkade och kunde inte släppa taget om varandra. Doktorn berättade hela sin historia för Elise om hur han jobbat som läkare vid fronten och hur han kämpat i motståndsrörelsen mot kriget. Hans krigshistoria var lika lång som honom. Elise skrattade när han skämtade och log när han flörtade. Elise själv drog sin historia om sin sjuksköterskeutbildning och passion för naturvetenskap. De delade skratt och fakta med varandra. Det syntes på Norrgård att han var fullständigt passionerad av frökens intresse för forskning. 
När Norrgård drog ett skämt kunde Elise inte låta bli att slänga med sina bruna lockar och fnissa under lugg. Elise tog upp läppstiftet och smetade på ett lager extra.
Efter middagen reste sig Norrgård och tog Elise hand.
- Vill Fröken dansa?
Elise var inte sen att svara. Bandet spelade något i lite Jazzig stil och Norrgård förde henne som på rosor. Han höll sin hand tätt mot hennes kropp och sin kind mot hennes. Hans hand var varm men inte svettig. Den värmde hennes kalla hand. Norrgård höll den vackert i sin, passade in som en ros på sin kvist. Handen skulle vara där. Dem dansade hela kvällen och Elise hade aldrig skådat något så vackert. Visst var han lite äldre än henne men så underbar man hade hon aldrig träffat.
- Hur gammal är ni Fröken Eriksson? 
- Snälla säg Elise, medgav hon med ett leende, 23.
Norrgårds hand stramade till. Han log fint och tackade för dansen när musiken tog slut. Elise häpnades, stämningen försvann när Norrgård bockade artigt för dansen. När Norrgård gick mot baren för ett glas vatten var Elise efter lika snabbt. Men så fort hon såg honom dricka upp gick han mot utgången och försvann med rocken i handen och hatten i andra.

Det luktade kliniskt rent och väntrummet var tomt. Klockan på väggen tickade och visaren slog på sju. Steg ekade i korridoren och iklädd vit rock och slips trädde Norrgård fram. Han hade en bunt papper i handen och hälsade på Elise med bara en nickning.
- Trevligt bröllop det blev, log Elise och försökte få ögonkontakt med honom.
Norrgård log angenämt och la ner papperna på sin arbetsbänk. Han gav en blick åt henne att slå sig ner. När han hade en ledig hand hälsade han med en bockning.
- Så roligt för Majken att komma iväg ifrån staden. En riktigt trevlig gosse hade hon hittat också. Nyutbildad läkare och allt.
Elise var helt tagen. Det var som om de inte träffats tidigare. Hon stirrade på doktorn, tyvärr visste hon inte hans namn men att hon kände sig sviken var ett faktum.
- Doktorn, jag kräver en förklaring, vad är det? I helgen, betydde det ingenting?
Doktor Norrgård stramade på sig. Hans läppar blev ett rakt streck och händerna knäppte han långsamt.
- Nu är det så här, Fröken Eriksson, började han men blev avbruten.
- Fröken! Du vet mitt namn doktorn! Varför gör du så här?
- Nu får du ta och lugna dig, här inne är det professionellt arbete som ska skötas. Om ni inte fick lära er det på skolan så kommer du förstå det nu. Vill du jobba här så ska du göra det som ett proffs.
Doktor Norrgård avslutade samtalet och reste sig tyst.
- Du börjar i morgon bitti.

Första dagen var hemsk. Doktor Norrgård ignorerade Elise, hon tog det personligt och undrade vad det var för fel på henne. Hon försökte smita in på personaltoaletten och måla sig emellanåt och rättade till klänningen så fort han gick förbi men inget var lyckat. Om så hon hade svimmat hade Norrgård fortfarande skött sitt jobb utan minsta vink på flirtande vägar. Elise jobbade i mottagningen och såg till att rätt person fick komma in och träffa doktorn. 
Det var tyst när de stängde för lunch och Elise begav sig iväg mot stadens fiskrestaurang för att äta. Hon slog sig ner och beställde något fint med räkor. Elise tittade inte så mycket på menyn. Räkor var gott och hon var hungrig efter första jobbdagen. 
Ljusen brann på bordet och servitören serverade henne en fördrink till maten. Det var stadens trevligaste restaurang och hon njöt av lugnet och slippa jobbet.
Just då klev doktorn in. Elise följde varje steg han tog. Hans elegans och stolthet gjorde henne stum men hon var lite arg. Den magin de hade den kvällen dödade han på en sekund. Doktorn såg henne och slog sig ner vid hennes bord.
- Är det okej? Frågade han mycket mildare än förut.
Elise nickade men kunde inte ta bort spänningen mellan dem. Han var skyldig henne en ursäkt.
- Ni måste förlåta mitt uppförande. Jag vill inte falla för någon kvinna och försöker hålla mig.
- Om Doktorn är så vild borde han nog uppsöka lite hjälp, fnös Elise.

Maten var serverad men sällskapet var tyst. Middagen var också hemskt pinsam och Elise skyndade sig i maten. 

De jobbade ihop i flera veckor. Doktorn var lika stel och stolt. Han gjorde inget försök att öppna en ny relation till sin medarbetare. Elise teg som en mus, hon kände sig sviken och sårad. En vänskap och relation som var förstörd. Trotts deras spända relation var de ändå tvungna att sammarbeta. Dagarna var långa och arbetet slet på själen

Del 1 av 3

Doften av raps, betande kor och syrener som for förbi. Det var vackert, hennes gamla stad. Den var sig lik men ändå ny. Elise knöt Chanelscarfen runt hakan för att skydda lockarna. Hon beskådade utsikten med en melankolisk känsla i magen. Snart skulle tåget bromsa in men Majken, som satt bredvid henne, beundrade inte vyn utan stirrade på sina fötter.

-          Jag kommer sakna skolan, suckade hon och smetade på med läppstift.

Elise hade alltid en känsla i kroppen när någon började bli ledsen. Den var alltid tydligare när det gällde hennes käraste men trots Majkens bedrövade blick visste Elise att det inte var skolan som gjorde henne nedstämd.

-          Majken, du behöver inte ljuga för mig, jag fattar väl att det är Sixten.

Majken suckade och log åt Elise. Hon förstod att hon saknade honom men en vänskap som tröst fanns alltid till hands.

 

De lämnade sin hytt. Kvinnan som satt kvar vilade skönt mot sin stol. Elise och Majken smög iväg när tåget stannat. På perrongen var allt sig likt. Hon möttes av ett leende ifrån människor som kände igen henne. Den stora klockan på väggen hade inte stannat och mitt framför henne stod hennes mor.

-          Vad härligt att se dig, log hon och klappade Elise på axeln.

Majken hade träffat sin familj och han bara krama Elise innan hon vinkade farväl.

-          Elise, vi ses! Ropade hon och skyndade sig till skjutsen som väntade en bit bort.

Elise tog sin väska. Det var inte mycket till bagage så de började gå mot utgången. Aldrig hade hon trott att hon varit så efterlängtat av grannar och bekanta. De vinkade gladeligen och gratulerade till studierna. Det var härligt att komma tillbaka, skillnad mot vad Majken tyckte, universitetet var långt borta. Det fanns ingenting hon saknade, Elise kände sig klar med det stycket i livet. I bilen hem tänkte hon på stackars Majken, om det fanns något att göra skulle Elise ha gjort det för länge sedan men det handlade om Sixten. Alltid dessa Karlar, förbaskade hon sig på dem. Elise var glad at hon sluppit alla kärleksbekymmer under sin studietid.

Hennes mor stannade bilen utanför huset. Gatan blomstrade i vårsolen, barnen spelade boll och grannens syrenhäck fullständigt översvämmade trottoarkanten och på knä låg Fru Gran och klippte gränskanterna. Tiden hade stått stil. Elise kände ändå en lättnad över att bara vara hemma och allt var sig likt.

 

Hon svepte lemonaden, kände hur skönt solen brände hennes kropp. Lillebror Ingvar hoppade i poolen och skrattade av lycka. Hans första sommarlovsdag och hade precis lärt sig simma, då kunde inget stoppa honom.

 

Altandörren slog igen med en smäll. Gunnar kom ut, hans ansikte var rött av ilska. Svetten rann och hans slips satt allt för trång denna dag.

-          Ligger du här och latar dig, har du inte sett att Majken har fått jobbet på läkarstationen?

Elise drog en suck, var allt för medveten om sin situation men det var ingen idé att säga emot sin far, han skulle ändå ha rätt i slutändan.

-          Man skäms för dig, välutbildad och gör ingenting!

Gunnar svor tyst och mumlade att han skulle fortsätta med sitt pappersarbete. Elise reste sig och drog på sig klänningen igen. Eftersom alla var emot att hon vilade en varm dag så styrde hon mot telefonen och ringde till läkarstationen igen för hundrade gången, till hennes förvåning var det Majken som svarade.

-          Elise, jag ska försöka att påminna Doktor Norrgård, han säger att han inte har råd att anställa hur många som helst.

-          Tack, det är ingen fara, jag förstår. På måndag tar jag tåget till staden och letar boende.

Hon hörde att Majken snyftade, men det var inte hennes fel att hon hann före. Elise tänkte att det inte var meningen att hon skulle bor kvar hemma längre. Det var kanske ödet som ville ha iväg henne.